Så där satt vi runt en uppäten middag och smackade belåtet. Allan iklädd en randig morgonrock. Jag på sofflocket. Lisa med ett glas citronvatten framför sig. Inte för att det spelar någon roll - men så var det i alla fall. Vi började tala om det lustiga i att man ofta pratar engelska över ens barns huvud om man inte vill att dom ska förstå. Och att man vid det här laget måste ha använt de engelska orden för glass och godis så många gånger att de borde vara avslöjade för länge sen. Barn är ju inte dumma har vi fått erfara. De vet så mycket mer än vi kan ana.
    Vi tänker att det finns ju bara ett sätt att få reda på huruvida vårt kodspråk håller måttet eller inte. Vi frågar helt enkelt; ”Allan, Vet du vad en icecream är?”
   Allan ser på mig en kort stund och jag ser att han tänker. Sen säger han; ”Det är pappas tröja” Så säger han men han låter inte alls övertygad och söker nickande sin mors blick för bekräftelse. Hon nickar tillbaka och ler sen mot mig. Vi förstår att glasskoden är intakt. It’s a go green for icecream. Jag tar ett djupt andetag och ger mig direkt på eldprovet: ”Vet du vad Candy är då?” frågar jag. Allan ler stort och hugger direkt denna gång helt utan tvekan. ”Ha ha ha”, skrattar han som om han just kommit på mig att ställa en billig kuggfråga. Sen vänder han sig direkt mot Lisa och förklarar; ”Candy, det är ju pappas kompis!”

(Oj, vad jag känner att denna lila anektod inte alls komer till sin rätt i skriven text. Förstår man ens vad som är så fruktansvärt kul?)


________________________________________________________
Läs även andra bloggares åsikter om candy, icecream, barn, kodspråk