Det finns saker som gör mig så förbannad. Respektlöshet, egoism, krig, mord och orättvisor är några av dem men värst av allt - det som kan få mig helt skogstokig av raseri – är cyklisterna på Götgatsbacken. Jag blir så förbannad. Att bestiga denna gågata är ju som att spela rysk roulette. Värst är budcyklisterna som kör som fullkomliga idioter, frenetiskt plingandes på sina små ringklockor. Jag har varit nära döden ett par gånger. De har varit en hårsmån från att köra in i vår barnvagn när min son var liten och nu när han är stor och går för egen maskin fasar jag för vad som skulle kunna hända. Han har liksom inte alltid ögonen med sig utan kan plötsligt springa ut i gatan för att dra en dans utanför Bauer och den höga musiken eller något annat. Jag kan egentligen inte klandra cykelbuden. Jag vet att de har en otrolig press på sig att hinna leverera så många paket som möjligt för provisionen och överlevnaden. Men det måste ju ha skett olyckor? Kan inget hejda dem?
   Och för en tid sedan var olyckan så närstående att mitt hjärta var långt uppe i halsgropen och innan jag hann hämta mig fick jag en lång harang av; ”Se dig för din jävla söndagsseglare!” efter mig. Jag kände hur gnälltanten tog form och gick fly förbannad hem och skrev ett mail. Jag skrev ett mail till stockholmsstad och frågade vad för slags regler som gällde på en gågata. Så fick jag ett svar i form av ett brev på posten i vilket jag fick allting förklarat för mig.
   På en gågata får cyklar enbart framföras i en hastighet som motsvarar en fotgängares. Alltså en promenadfart. Underförstått; led cykeln eller ha väldigt god balans. Denna regel gäller även om en bil skulle behöva köra på en gågata vilket är tillåtet i form av varutransporter och de undantag som finns för boende i området.
   Nu visste jag något. Jag satt på ett svar. Och det var ju inte värt ett skit. Götgatsbacken är fortfarande en dödsfälla och jag kan inte göra något åt det. Jag vet nu om att i stort sett alla som cyklar på där bryter mot lagen men dom verkar inte själva veta det. Eller så skiter dom i det. Och dom passerar alldeles för fort för att jag ska kunna tillrättavisa. Jag hinner inte ens påkalla uppmärksamhet innan dom är utom hörhåll. Och om jag inte flyttar på mig blir jag påkörd. Om jag inte håller i Allan blir han påkörd. Det är ju så frustrerande alltsammans.
   Så jag har varit på Clas Olsson och köpt ett järnrör. Jo, men ett som passar in perfekt emellan ekrarna i hjulet och får det hela att stanna upp lite. Så man i lugn och ro kan sätta sig ner på knä och informera lite om att alla inklusive dig själv mår bättre om du stressar ner lite. Tar det lite lugnt och leder cykeln. För om man kör så fort som du gör då får man ju magsår tillslut. Eller så kör du på någon. Och det är inget bra. Inget paket som du forslar i ilfart mellan två häftiga kontor är värt det. Så bråttom är det aldrig även om någon chef eller kund påstår det.


_______________________________________________________________________
Läs även andra bloggares åsikter om Götgatsbacken, cyklister, cykelbud, olyckor, gågator
intressant.se