Midsommar. Vi var tre par varav två av kvinnorna i gruppen ammade och den tredje var gravid. Med oss fanns fem barn. Vi var på landet. Jag drack en snaps som jag bet av i tre. Vi la oss innan midnatt. Ingenting var som vanligt. Ingenting är som vanligt längre. Nej, allting är så mycket bättre. Det är extraordinärt.
   Vi firade själva högtiden på hembygdsföreningen. Vi trodde det skulle börja dansas runt stången klockan tre och gick dit till dess men vi hade misstolkat allt – man skulle börja klä stången då. Och ha med sig blommor. Vi hade inga blommor men hembygdsfolket blev ändå överlyckliga över att se att någon under sjuttio år dök upp. "Hej hej", kraxade dom och kom vankades mot oss med öppna, darriga armar. En tant frågade med sävlig dialekt om vi bundit en stång förut och det sa oroligt att vi faktiskt att vi hade det. Hon sa att hon själv bundit stång i över fyrtio år och hon skulle minsann visa oss några knep. Vi var självklart oerhört tacksamma. En gubbe lutade sig över de tre av våra fem barn som tog sig runt på egna ben och sa att om de små flickorna gick runt huset så kunde dom gå in och se hur man bodde i ett soldattorp för hundra år sedan. De små flickorna, min son inkluderad, sprang med små glädjehopp över gräsmattan och in i torpet och kastade en snabb blick på den öppna spisen och en på det över tvåhundra år gamla bordet och en på den hemvävda väggbonaden. Sen skrek dom till i ett falsk skratt och sprang rakt ut igen, nära att välta gubben i hallen. Jag tror inte dom riktigt förstått vad gubben lockat med och jag tror inte gubben förstått vad som roar barn för han hade nöjt linkat efter de små, gnidandes sina händer, redo att berätta för lystra öron och nyfikna ögon hur en soldattorpare gjorde eld förra seklet.  Jag stötte upp gubben igen innan han föll och gav honom en menande blick som sa något som skulle tolkas som; vi gör ett nytt försök om tjugo år, kompis. Tanten haffade oss vid utgången och såg nervöst på de tre barnen som i någon slags övertrötthet blandad med ett sockerrus utöver det vanliga bara sprang runt runt och skrattade och skrek. ”Ja, ha ha, vad heter di små flickorne”, undrade hon och baddade oroligt sin fuktiga panna med en spetsdekorerad näsduk. ”Noomi, Paloma och Allan”, sa jag och log vänligt för jag var verkligen vänligt inställd till tanten. Till en början.
   Vi hade med en skjorta till Allan men då alla andra barnen ju var tjejer och skulle ha små fina klänningar så blev han fly förbannad att han inte fick vara lika fin. Jag förstår honom. Jag känner likadant ibland - bara det att jag skulle aldrig våga dyka upp på en fest i en klänning hur fin den än är för jag är indoktrinerad. Han är inte det än så vi gav honom tveklöst vår välsignelse och lånade en blåsa. En blå med små blommor på. Jag förklarade detta för tanten och hon började nervöst berätta om en film hon just sett på teve om en pojke som ville ha flickkläder i skolan och hur det var problematiskt men sån var han bara och det var lite jobbigt för pojkens föräldrar att acceptera men tillslut gjorde dom ju det ändå och nu var dom ju på sätt och vis lyckliga, trots allt. Jag kände att jag inte orkade prata mer med tanten och gick bort för att klä stången istället. Pest eller kolera.
   Det började bra. En väninna till mig tog på sig att binda en av de två kransarna och jag hjälpte henne helhjärtad. Det kändes som om vi gjorde en god insats. Drog vårt strå till stacken liksom. Var del av en uråldrig tradition. Och vi har bundit stång tillsammans förr, jag och Anna, så vi visste vad vi sysslade men. Ändå kom hon smygande, tanten. Försiktigt kom hon bort till oss och gav små tips;”Jag bruker binde så di inte syns någre skälkar. Och så en stor röd blomme var femtonde centimeter ungefär. Men ni gör som ni vill. Di ble jättefint di där ni gör också”. Jag nickade och log. Det kom någon gliring och att vi hade för mycket snöre också och vi borde använda mera hundkex – allt inlindat i fina ord. ”Men man kan justera efteråt”, sa hon vänligt. Och det fick vi göra också. Fick bakläxa. Och sen kände jag att min insats i hembygdsföreningens midsommarfirande var väl utförd och att jag nu kunde sätta mig ner med gott samvete och dricka en kopp kaffe och se på när min transvestit till son och hans två bästa vänner skrämde slag på en hel socken.
   En gubbe värmde upp en ostämd fiol. Stämningen var hög. Tanten sprang runt och såg till att allt gick enligt hennes planer. Jag drack mitt kaffe och väntade på att dansen skulle börja. Det var ju därför vi var där. För att barnen skulle få dansa och uppleva en riktig svenskt tradition Plötsligt drog fiolen igång en svajig version av små grodorna. En samling av de yngre äldre männen lyfte högtidligt upp stången och började föra den runt den lilla gräsplanen. Tre varv. Andaktigt. Tillslut tog sig gruppen in mot mitten och lyckades med viss möda pricka ett litet hål i marken och i något ögonblick trodde jag att de skulle tappa greppet och få stången över sig men ingen annan reagerade så det kanske bara var jag. Nu stod den där. Och vi samlades alla runt den och började dansa. Nu var det igång. Nu hände det. Allan i fullständig extas. Små grodorna, små grodorna. Och sen grisarna. Så långt är jag med. Men sen kom små hästarna. Bara så där och från ingenstans - helt utan förvarning. Ja ja, tänkte jag och gnäggade så salivet sprutade. Gnägg gnägg gnägg gnägg. Och sen små kossorna. Och små hönorna. Och små fåren. Det var som om det aldrig ville ta slut. Det hade liksom hakat upp sig. Men Allan hade ju skitkul så det var bara att hoppa med. Hopp hopp hopp. Båd öron och svans. Till slut fanns det inte längre några små djur kvar att sjunga om.
   Då kom en grupp visor från förra seklet jag aldrig hört. Tanten rusade i ilfart till musikanterna mellan varje bit och dividerade och dominerade. Allt stannade upp hela tiden och det blev segt för våra små men tanten visste hur hon ville ha det. Hon hade gjort det fyrtio gånger tidigare. Hon var måhända lite desillusionerad. Det var inte som förr liksom. Barnen sjöng inte med i det avancerade texterna. De orkade inte dansa i trettio verser. Pojkarna bar klänningar. Papporna hade röda solglasögon och var orakade och hade barn med konstiga namn i märkliga sjalar på magarna. Hennes världsbild var ruckad. Hon drog igång "Räven raskar över isen" med en hysterisk entusiasm. Efter varje vers pekade hon på någon i ringen som skulle bestämma vems visa vi skulle sjunga. Hennes blick var galen och hennes finger riktat som en pistol så det var bara att öppna munnen; Bagarens visa ! Och efter att ha gått igenom kvinnornas, männens, pojkarnas, flickornas, skrattolles, grinolles, bagarens, fiskarens, gubbarnas, gummornas, bondens och fan och hans mosters visa blev det en paus. ”Och nu då?”; frågade hon i tystnaden som uppstått och jag antog att hon äntligen sökte en ny sång. ”Så göra vi”, sa jag som om jag kommit på nåt bra men effekten var motsatt. Jag hade klivit in i hennes territorium för det var inte dags för ”så göra vi” än. Det fanns en klar ordning, en fyrtio år gammal struktur som växt in i henne, som blivit ett med henne, som tagit över henne. En besatthet kring den perfekta midsommaren. Hon sa åt mig i en ton som nästan var hånande att vi ju inte var klara med ”Räven Raskar” än. Och så drog gnetolles visa igång och jag tog min utmattade, klänningsbeklädda son i handen och lämnade ledet.
   Vi åkte hem och satte oss i gräset och barnen plaskade i en upplåstbar pool och sjön nedanför var stilla och spegelblank och det var ett uppehåll i regnandet och solen var fin mot mig. Jag tänkte att man ska nog inte klaga.


__________________________________________________________________________________________
Läs även andra bloggares åsikter om midsommar, små grodorna, räven raskar, midsommarstång, barn, ringdans
intressant.se