05.58. Kalle ligger i sin säng. Han har somnat över sin bok och lampan är fortfarande tänd. Vid hans sida ligger ingen. Barnsängen är tom. Hans familj har åkt i förväg till västkusten och liksom smygstartat semestern. Kalle befinner sig alltså i en situation som sedan snart tre år tillbaka känts fjärr; han kan sova tills han vaknar. Där är ingen liten son som vill leka, eller äta, eller byta blöja eller någonting. Ingen flickvän som vill bli avbytt eller ens umgås. Där finns inget möte att gå på, ingen inspelning att åka till. Det finns inga åtaganden överhuvudtaget - förutom att sova och sedan vakna och varför inte somna om en stund till. Och med detta i tankarna hade Kalle utnyttjat torsdagen väl. Han hade arbetat flitigt fram till midnatt och sedan lämnat kontoret med sin kollega. Väl hemma hade han satt sig vid datorn och löst en soduko. Sen hade han satt på teven och bara stirrat på den med rätt hög volym. För känslan, och för att han visste att han inte skulle väcka nån. Vid tvåtiden hade han gått in i sovrummet, klätt av sig och krypigt ner. Han hade tagit med en kexchoklad i sängen som han åt samtidigt som han läste i ljuset från nattlampan. Han åt glupskt och det frasade och smulade men det gjorde inget för det var ingen som såg honom, ingen som skulle klaga på smulor eller ljud, ingen som skulle stå vid hans nattygsbord klockan 07.45 och storögt se på godispappret och säga; ”Pappa, jag vill ha choklad till frukost.”. Inget av detta kunde hända. Kalle var ensam i några dagar och spelreglerna hade ändrats.
   Trots att han längtat efter dessa dagar hade han natten innan legat oförklarligt vaken och saknat de små snarkningar som annars fyllde sovrummet. Det hade varit omöjligt att sova. Det hade stört honom oerhört – att han nu hade chansen och då funkade det inte. Men det var natten då han ville sova för då skulle han upp till ett möte klockan åtta. Då var somnlösheten ett problem. Nu var det inte det för nu ville han ju läsa för han kunde sova länge följande morgon. Ta igen förlorad nattsömn. Ta igen förlorad nattsömn från snart tre år tillbaka.
   Han vände blad i boken och tog den sista tuggan av chokladen. Han la det rutiga pappret fullt synligt på nattygsbordet och borstade bort smulorna mot den sida av sängen där det vanligtvis ligger en sambo. Sen bullade han till kudden, la sig till rätta på sidan och förflyttade sig till ett mytomspunnet asiatiskt land där samurajer och krigsherrar stred om makt och rikedom och framför allt om heder. Alltid denna högfärdiga, idiotiska heder. Sista gången Kalle kastade en blick mot klockan var hon tjugo minuter över fyra. Det gör inget, tänkte han och log, vad skulle kunna väcka mig?

Roger stjälper i sig det sista av kaffet och slänger sedan pappmuggen i en van gest över sin håriga axel. Gatan är fullständigt öde. Fåglarna kvittrar morgonpiggt och enträget. Det är redan varmt ute och hans stora kroppshydda gör honom svettig. Han torkar lite svett från pannan med en skitig trasa innan han sätter på sig skyddsglasögonen och tar klivet ner i gropen. Det är fredag och en hård men rättvis arbetsvecka närmar sig sitt slut. Men än är det åtta timmar kvar. Han ser på klockan. 05.59. Perfekt. Ett riktigt arbete börjar i arla morgonstund. Allt annat är sovmorgon och fjollerier. Han greppar tag i tryckluftsborren och kopplar den i ett stadigt och vant grepp. Han riktar in den och i samma sekund som klockan slår över till 06.00 startar han den extremt högljudda maskinen och fåglarna flyger skrämt iväg.


_______________________________________________________________
Läs även andra bloggares åsikter om sovmornar, byggarbetare, tryckluftsborrar
intressant.se