Jag är egentligen inte helt hundra på att den här leken är så värst bra men den går i alla fall ut på att man säger till sitt barn att inte göra något och så gör den det. ”Nej, Allan, du får inte äta en tugga till av maten”. Självfallet är det just vad han gör och så säger man; ”Åh, Allan. Du är så busig, vad ska vi göra med dig”. Han skrattar och vi är nöjda för att han, som sällan gör som vi vill, gör som vi vill. Men det har tagit märkliga proportioner nu. Han skriker vid varje tugga; ”Säga NEEEJ!” Som om han vägrar äta om vi inte förbjuder det. Så en middag hos oss numera är som en enda lång harang av förbud och nekanden. Det har liksom gått för långt. Och sen, här om dagen, hände det oförklarliga. Han ville som vanligt att vi skulle säga åt honom att inte äta, vilket vi gör för mat är ju bra att få i sig. Och sen när vi börjar oja oss över hans busighet så avbryter han oss genom att utbrista; JÄLVA UNGE!
   Vad sa han? Sa han jävla unge? Nej, han sa jä-l-va unge. Jaha, då så...