Jag erkänner. Jag är bara en halv man. Jag är ett objekt för hån och löje. Jag är en kärring – jag sitter ner och kissar. Och jag sitter där länge och jag läser artiklar och kanske löser en sudoku. Folk i min närhet blir galna när de får vänta och vänta och de ropar genom dörren att; ”Har du inte kissat klart snart?” Och jag; ”Jo, för länge sen men jag ska bara lösa klart min sudoku – den är rätt svår idag.”
   Så för någon månad sedan var vi hemma hos Linus och medan barnen lekte vattenlek i badrummet passade han på att slå en sjua. Stående. För det är väl så man gör. Min son stannade upp. Hans ögon öppnades på vid gavel och hakan föll ner. Vad gör farbror Li-duns, tänkte han som aldrig sett något liknande.
   Sen blev det nya rutiner hemma hos oss. När den lille ska pinka är det inte pottan som gäller längre. Ånej, det är ett minne blott. Allan säger med lätt höjda ögonbryn; ”Jag kissnödig” och man bara; ”Okej, jag hämtar pottan”. ”Nej, Allan kissa som Li-duns”, säger han och nickar för bekräftelse.
   Så nu står man där med honom på toalettringen och försöker få hans lilla veka stråle att åtminstånde träffa toan någon gång ibland.
    Och jag tycker att om han ändå ska kissa så så kan han väl kalla numret ”kissa som pappa” för jag har faktiskt också snopp. Så jag försöker stoltsera när han ser och påvisa att jag också kan men han blir aldrig imponerad. ”Sitt, pappa”, säger han snällt. ”Inte kissa som Li-duns”
   Han är omtänksam, Allan. Så jag sitter väl kvar då. Med något reducerad manlighet men med desto fler lösta sudokus.