Pennan

Jag var på första-hjälpenkurs igår. För barn. Och det känns ju som om en sådan kurs borde vara obligatorisk för alla. Men samtidigt som det var ett kunskapslyft och en nyckel till att våga agera när något händer så var det jävligt skrämmande för när man låg där på golvet och blåste luft i små babydockor med små plastbröstkorgar som höjdes och sänkes så bad man ju samtidigt till alla möjliga makter att detta får ju aldrig hända på riktigt - får inte! Och lärarinan spelade upp scener om andnöd och medvetslöshet och fy fan vad hon var realistisk. Blodet stannade i ådrorna och jag tog djupa andetag vill jag lova. Hjälp, ropade hon ut i luften och talade samtidigt till sig själv; Baby-Ann andas inte, mumlade hon, herregud, hon får ingen luft.
   Jävlar...

Men det var inte det jag skulle skriva om. Nej, för när vi satt där på kursen och försökte låtsas få liv i Baby- Ann mindes jag att jag vid ett annan tillfälle gjort samma sak. På BVC fick man nämligen en betydligt mindre kurs i samma ämne och Baby- Ann var med där också. Om än mer realistisk med en liten skumbit i halsen som man skulle få ut med hjälp av olika dunkar och tryck. Alla mammorna satt där (för det var bara mammor på de där träffarna, och jag förstås). Ja, de satt och dunkade och skumbitar flög hit och dit, Bra, nu andas Baby-Ann hörde man BVC-tanten säga. Till alla. Utom mig. Hur jag än bankade och dunkade och skakade satt den där jävla biten kvar. Till slut satt alla bara och tittade på mina desperata försök att få plastdockan att andas men det hände inte till slut gav jag upp. Det var ju ändå bara en docka. Vi pratade aldrig om det sen. Bara sköt det åt sidan och gick vidare till nästa punkt i mammagruppens agenda. Min Baby- Ann var tragiskt nog död.

Och sen mindes jag en annan dråplig historia.

Vi gick en kurs under graviditeten. En profilaxkurs! Och som något slags bevis på hur långt man kan nå med rätt målbild skulle vi slå en blyertspenna i två delar med pekfingret. Man skulle satsa all kraft strax under pennan och inte på den för att kunna slå sönder den. Precis så skulle vi fokusera senare på förlossningen, hette det. Vi skulle visualisera framåt - att vi låg med barnet i famnen och inte på det smärtsamma och jobbiga vi upplevde i stunden. Alla fick en penna. Partnern höll upp den och folk slog. Knak knak knak. Läraren la till; se detta som en symbol för er egen förlossning.
   Jag höjde mitt pekfinger, siktade strax under pennan, tog några koncentrerade profilaxandningar och slog till med all kraft. Pennan gick inte sönder. Den slogs ur min flickväns händer och for med udden neråt - rakt ner - och in i hennes fot. Hon skrek tll, det blödde lite. Jag drog pennan ur hennes kropp men udden blev krar där inne. Vi fruktade blyförgiftning och jag drog ett dråpligt skämt om symbolik.
   Nu blev vår förlossning rätt dramatisk faktiskt. Om det berodde på att jag slog in en penna i min flickväns fot vet jag inte. Det verkar inte så troligt. Och någon blyförgiftning har ännu inte dykt upp trots att  blyertspetsen fortfarande är kvar strax under huden - som ett minnesmärke över något... kul?

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback


Bloggtoppen.se Denna blogg är listad bland Sveriges bästa bloggar



RSS 2.0