Så vadå? Han stod ju bara där och lutade sig mot en lyktstolpe och hade inte den där hunden pissat honom på benet hade dagen kunnat sluta rätt bra. Men det gjorde den inte. Åh, nej. Han vände sig snällt mot hundens matte och undrade om hon sett vad som hänt. Tanten ryckte till som hon blivit skrämd av att lyktstolpen talat och ursäktade sig på följande sätt; ”Förlåt vi såg er inte, ni stod ju så stilla.” Sen gick hon bara iväg. ”Din jävla hund pissade på mig!” skrek han efter henne men hon hörde inte. Hon kanske hade nedsatt hörsel. Så kan det varit. Eller så var hon bara rädd.
   Han såg ner på sitt blöta ben och förundrades över att en så pass liten hund kunde kissa så himla mycket. Hans högra ben var verkligen dränkt i urin från knäet och neråt. Det var blött i skon också. Han tog ett steg och hörde hur det klafsade. Han tänkte att han bara borde gå. Klafsa hem fort, krypa ner i sängen, sova bort resten av dagen men då klockan inte var slagen fyra än kändes det alternativet dumt. Fåfängt försökte han borsta av kisset med handen med det gick ju självklart inte. Det enda som hände var att han blev helt kladdig. Då knackade det på hans axel.

   Hon var söt. Sötare än på fotot och hon log och presenterade sig. ”Jag är Frida”, sa hon. Han kände en omedelbar rodnad över kinden. ”Hasse”, sa han, ”Eller Hans, eller Sesse – det är upp till dig”. Nervöst skratt. Han sträckte fram handen men ångrade sig genast. Hon såg undrande på honom. ”Hundpiss”, sa han och tänkte att nu springer jag bara. Jag bara tokrusar iväg utan ett ord. Vi kommer aldrig ses igen. Hon kommer inte ringa. Jag springer. Jag springer. Och så gjorde han det.


____________________________________________________________
Läs även andra bloggares åsikter om hundpiss, blinddate, korta berättelser