Jag kan förundras så av många lägenhetsannonser på Björns Bostadsbytare. Vad folk väljer att skriva om sin lägenhet – vad folk väljer att visa av sin lägenhet. Hur folk använder en kamera. Vad tänker till exempel den människa som lägger ut fjorton bilder på sin lägenhet – på rum i alla möjliga vinklar samt en mängd detaljbilder – fast det är så jävla stökigt överallt att man inte kan se den, i texten så omskrivna, nyslipade parketten. Varför inte städa innan du tar och fotar bilderna som ska sälja din lägenhet?
   Eller när det är en lägenhet på nedre botten med  ”en fantastiskt uteplats” i någon grön förort och de tre bilderna som finns är; en suddig bild på ett trångt kök, en suddig bild på ett sovrum med gräsliga tapeter och en plastmatta och det sista bilden är ett suddigt foto av en hemskissad planritning.
   Det är mycket sudd i allmänhet tycker jag. Folk ställer inte skärpan, fotar i mörker med långa slutartider – och det är inte alltid så lätt med sånt där. Men att bara acceptera suddet och lägga ut bilderna istället för att försöka igen tills det blir bra…
   Eller han på Drakenbergsgatan – med tre utsiktsbilder märkta; utsikt från sovrum 1, utsikt från sovrum 2, utsikt från kök – bara det att fönstrena låg på en rad och hade – med några centimeters differens – exakt samma vy. Inte en bild fanns inifrån lägenheten – bara tre snarlika foton i fågelperspektiv av samma drake, i samma lekplats. Och hade kameran tiltats upp lite från draken hade man alldeles säkert sett Tantolunden och kanske lite vatten. Men det gjorde man alltså inte.
   Eller alla dessa detaljbilder på konstiga möbler och sådant som säkerligen inte stannar kvar i flytten – närbilder på lampor eller gungstolar eller ekmöbler – ja, bilder som bara visar just det och inget annat. Och alla toalettbilder sen. De är en standard verkar det som. Man ställer sig som om man ska pissa stående och riktar linsen ner mot locket. Klick klick. En porslinsstol. Vit. Med  en knopp man kan dra i. Klinkers under eller kanske en plastmatta. Pissbestänkt. Varför tror du jag vill se din toalettstol? Jag förutsätter att den finns där och att den är vit och har en knopp. Jag lever i en stad och i ett land där dess ickevarande vore förvånande och värt att fota. Eller om den kanske är svart eller röd eller hårig eller gjord av människoben eller om man bajsade ner i en hajkäft eller något annat spännande – då vill jag se den, annars låt bli. En toa är en toa är en toa.
   Ja, osv.
    
Vi har hållit på ett litet tag nu och det påverkar oss alla tre. Det kommer folk och tittar och man måste hålla fint och vara trevlig. Allan har hållit sig undan vid de flesta visningarna stått bakom mina ben och kikat ut. Lyssnat och uppenbarligen lärt för vid dagens visning visade han säljarförmågor av hög kvalité. Han börjar med att visa upp sin halvuppätna klubba som om den hade något med bytet att göra. Sedan hämtar han sin keps och läser högt upp sitt namn som står med textilpenna i den. Ja, för att legitimera sig kanske – det är ju mycket bedragare i mäklarbranschen. Sen lyckas jag ta över en stund och lotsar oss till köket – påvisar de fantastiska fönstrena som går från golv till tak. Allan avbryter högljutt och får uppmärksamhet. Han pekar med hela armen mot sovrummet och säger; ”Och här är sängen!” Han går in i sovrummet och vår spekulant, som säkert hade kunnat dröja sig kvar i köket en stund till, känner sig manad att följa efter. Den lilla bilhandlaren fortsätter, lika högljutt som övertygande; ”Och här är Pippi!”. Han lyfter på täcket i sin säng och mycket riktigt – där är hon. Jag försöker berätta lite om stundande stambyten men Allan har dykt ner på golvet och avbryter efter att med en magisk gest lyft på överkastet; ”Och här är under sängen… OJ!”
   Under sängen är där vi stuvat allt det vi inte orkat städa och allt det har Allan nu fått syn på. Jag skyndar på visningen mot badrummet Allan kommer efter med en dammig kotte och börjar berätta om en utflykt till Hagaparken med farmor och farfar där denna kotte förvärvats. Hon förstår ingenting.
   Till slut isoleras Allan i ett badkar och visningen avslutades utan avbrott. Han är en stjärna, min lilla Allan – för hon gillade vår lägenhet. Frågan är om vi gillar hennes. Det återstår att se.



Läs även andra bloggares åsikter om björns bytare, björns bostadsbytare, lägenhetsannonser, lägenhetsvisningar, barn
intressant.se