Sopsorteringsångest

Igår kom vi hem från landet. Vi kom hem och blev plågsamt påminda om att vi lämnat Stockholm i all hast – som det ju heter. Vi möttes av ett berg av disk, osorterad tvätt, smulor under köksbordet, leksaker överallt, en obäddad säng och ett golv i behov av en dammsugning. Omständigheter hade gjort att vi bara inte hunnit innan. Och så står jag där följande morgon - i detta kaos - med Allan i handen redo att gå till dagis och sen åka ut till kontoret för att för en gång skull bli klar med det där projektet som aldrig blir klart. Men så säger jag till min flickvän som är ledig och hemma att; ”Vad gör vi med allt stök då?”
   ”Äsch”, säger hon med ett lögnaktigt leende. ”Det fixar jag – inga problem!”. Jag känner hur samvetet brottas med mig. Det brottas och slåss mot min jobbmoral och mitt kreativa jag. Och samvetet vinner storslaget så när jag lämnat lillkillen går jag helt enkelt hem och hjälper till – för jag kan välja att göra det. Jag är dessvärre min egen boss.
   Så det blev en städdag och ingen jobbdag. Disken var riktigt vidrig efter tre dagar men det försvann tillslut. Och sen kastade jag mig raskt över sopsorteringen.
   Så vi sopsorterar alltså i vårt hus. Inrymt på källarplanet hittas sopsorteringscentralen. Där sorteras tidningar, blandpapper, hårda plastförpackningar, metallförpackningar, färgat glas, ofärgat glas, pappersförpackningar och brännbart. Där finns även en korg för batterier och en för ljuskällor. Under varje kategori står en tydlig specifikation till vad som hör dit och vad som inte gör det. Enkelt och fantastiskt… vilken ångest jag får varje gång detta skall tas itu med för det har på något sätt blivit min uppgift.
   Ångesten kommer av flera anledningar. En anledning är allt det där som inte faller in under kategorierna. En plastpinne som suttit på en ballong. Är den av plast? Definitivt! Är  den en plastförpackning? Knappast! Vad ska den då ligga? Brännbart? Den brinner med säkerhet men är inte plaströk giftig? Borde den inte återvinnas med plastförpackningarna ändå?
   Och så sitter jag på golvet i ett hav av sopor och har beslutsångest kring varenda pryl. Tandborste? Fönsterkuvert? Yoghurtförpackningar med pappersunderdel men överdel av plast? Toalettrullar? Trasiga dricksglas? Målarburk? Roller? Glansigt reklampapper? Allt det som liksom faller emellan. Det som verken är det ena eller det andra. Där har ni en del av min ångest! Så när jag sen står där nere och försiktigt - och med en oskyldig vissling - droppar ballonghållaren i plastförpackningstunnan hoppas jag innerligt att ingen kommer in och ber mig förklara mig. Jag kollar efter övervakningskameror i taket. Jag vill ju bara väl.

Den andra delen i sopsorteringsångesten bottnar i resultatslösa försök att motverka ovanstående problem redan innan det uppstår. Jag har en tunna för pappersförpackningar, en papperspåse för alla olästa DN som kommer dagligen, Ett skåp med en hylla för metallburkar, en för plast och en för glas. Jag hade till och med märkt ut dessa hyllplan med text. Där stod; METALL, PLAST och GLAS. Tydligt och fint. Inga konstigheter. Men någon i min familj tycker att det är viktigare att det är rent bakom spisen än ordning i skåpen så mina enkla riktlinjer följs inte. Och jag går ner för sällan. Och tillslut går inte skåpet och stänga. Och då börjas det samlas i plastkassar istället. Och detta sker i vinterklädergarderoben i hallen. Och till slut går inte den att stänga. Och så samlas det i hörn och skrymslen. Och här vill jag förtydliga att allt är tömt och diskat så ingen lukt medföljer. Där har ni en annan del av min ångest. När jag sitter i mitt sopberg en halvtimma innan dagishämtning och tänker att; Den här dagen är helt meningslös. Det enda jag hunnit göra är att stöka ner ännu mer och inte allt följt det kloka ordspråket – väck inte den björn som sover. Jag kunde ha skrivit massa bra gjejer. Istället har jag hittat sopor.

En sista del av min sopsorteringsångest ligger alltså i mängden sopor vi lyckas gömma undan i lägenheten. Det är helt sjukt vad mycket det är och när jag tillslut lyckats bestämma mig i vilken påse jag ska lägga alla delar av vårt sopberg och dessutom lyckas få ut allt i hissen så det blir överskådligt tänker jag att; Herregud, den sammanlagda golvytan är en fjärdedel av min lägenhet! Hur lyckas jag?





Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback


Bloggtoppen.se Denna blogg är listad bland Sveriges bästa bloggar



RSS 2.0