Jag och Allan åt frukost. Vi hade det mysigt må jag säga men jag var samtidigt lite stressad. Jag ville hinna med mycket den dagen. Ville vara ute på kontoret så länge det bara gick och mjölka tiden till sista droppen. Och Allan satt där i sin gamla kissblöja som han sovit i och snigelåt en tunnbrödmacka med messmör. Medvetet drog han ut på varje tugga och smaskade och mmmade. Han ville inte till dagis och det skulle bli en liten kamp. Det visste jag alldeles säkert.
    Tillslut fanns det ju ingen macka kvar att dröja med och vi började klä oss. Det gick faktiskt lättare än jag trott. Lisa sov och jag var oerhört nöjd över att hon fick göra det. Så var vi plötsligt klara för att gå och jag kände mig glad att vi inte bråkat. Och jag tänkte oj, nu är vi på dagis innan nio och jag kan dra direkt till kontoret sen och sätta igång. Så tänkte jag och upptäckte att mina nycklar var försvunna. Jag kollade nyckelkroken, kände i jackfickor, vände upp och ner på vagnsväskan men de var spårlöst försvunna. Jag frågada Allan om han visste var de var. Tänkte att han kanske lekt med dom och gömt dom.
     ”I din ficka pappa.” sa han och pekade. Jag log åt hans urgullighet men skakade på huvudet.
    ”Nej, där kollade jag ju först”
    Hade det inte varit för det att mina kontorsnycklar satt på samma knippa hade jag kunnat låta det vara. Bara lämnat dörren olåst och gått. Lisa var ju ändå hemma. Men nu gick ju inte det. Jag gick in till henne och ursäktade mig så himla mycket. Jag förklarade situationen som uppstått och undrade om hon sett nycklarna. Det hade hon inte. Yrvaket. Hon tog sig upp och gav sig in i jakten.
    Efter kanske tio minuter tänkte jag att det var bäst att lämna Allan på dagis och sen komma tillbaka och fortsätta leta trots att det gick rakt emot mina tidigare planer. Vi var ju sena nu och han var påklädd, varm och otålig. Sagt och gjort. Lisa förblev vaken och lyfte på saker när vi gick.
    När jag kom tillbaka såg jag att hon hade gått på rätt hårt. Soffan var uppriven och låg utspridd på golvet. Låga möbler var flyttade på. Hon stod och såg ner på en knuten soppåse vi inte slängt än.
    "Tror du Allan lagt dom i soporna?”, undrade hon.
    ”Jag vet  inte. Kanske?”, sa jag. ”Vi får väl se efter”
    Så grävde vi bland sopor en stund och sen fortsatte vi in i garderoben. Vände upp och ner på smutstvätten och precis då jag stod i stånd att riva ut alla kläder i garderoben - om det nu varit så att nycklarna rasat ut ur byxfickorna när jag slängt upp dom där kvällen innan – då fick jag en ond aning. Någonting kändes mot sidan av mitt ben. Något hårt och metalliskt. Jag stannade upp och kastade en blick mot Lisa som plockade ur alla tidningar från tidningsstället på toaletten. Jag slog mot benet och hörde klirret. Jag svor. Hon vände sig och fattade direkt. Nycklarna låg i min ficka. Fickan hade förvisso snurrat sig och flyttat dem ut mot benets sida och då mina jeans var så förbannat tajta och av stretchtyg hade nycklarna stannat så - några centimeter från där de alltid låg. Och där hade de legat hela morgonen och skrattat.


_________________________________________________________
Läs även andra bloggares åsikter om barn, försvunna nycklar, förvirring