Pust… Min plan att kicka igång det nya året med oerhörd styrka och stor kreativitet gick i stöpet. Big time. Det började med en irriterande halsbränna; som om halsmandlarna mötte ett rivjärn vid varje svälj. Men bara ett litet rivjärn - ett sånt som man har för vitlök, ni vet. ”Hmm”, tänkte ”jag, borde kanske ta mig en C- vitaminbrus”. Men det räckte inte. Det som väntade var en kraft så ondskefull att ingen C- vitaminbrus i världen kunde stoppa den, inte ens en med extra mineraler och havsalger. Jag var rökt, utan möjlighet till räddning - smittad av den fruktansvärda Influensan 2009!
   Fy fan, säger jag bara… vilken snyting. Jag trodde jag skulle dö. Jag bad faktiskt till Gud vid ett svagt ögonblick när min feber överstigit fyrtio grader. Och jag brukar inte vara så gudfruktig. Men det är ju faktiskt så att man kan aldrig så noga kan veta. Vad händer när man dör? Var kommer man?

Jag hade en teori om detta som ung. Att man självklart skulle återfödas till jordelivet. Jag tyckte mig ha tydliga bevis på detta och allt var baserat på nära- dödenupplevelser där man glider fram i mjuka tunnlar och ser ljus. För mig talade detta sitt tydliga språk; man var mitt uppe i en födsel. Alltså; tunneln var resan från livmodern ut till verkligheten – mjukt, varmt och böljande. Ljuset var läkarsalen utanför. Med andra ord får en människa sin själ i det ögonblick kvinnan är öppen tio centimeter och det är dags att födas. Vidare trodde jag att när man väl kommer ut minns man fortfarande sitt förflutna och blir då varse om att man förstått meningen med livet. Denna vetskap är ju övermäktig, man skriker till av ren förskräckelse och man hör att skriket är från en bebis och man blir ännu räddare och skriker ändå mer och barnmorskan lyfter upp en till sin nya mamma för trygghet, värme och tröst – det känns bra. Såja, såja, snart är det bra, snart är allt glömt. Din  nya kropp och hjärna är så outvecklad att man fort faller in i en jollrande ny verklighet och får börja om från början. Om barnet dör vid födseln, ja då fortsätter ens gamla liv och du har fått en nära dödenupplevelse och en chans till. Dessa upplevelser ser ju olika ut och det förklarade jag genom att födslar ser olika ut. Vi har kejsarsnitt och sätesbjudningar och vi föder ståendes, liggandes, under vattnet och så vidare. Dessutom utvidgade jag min teori med att man kan återfödas till vad som helst levande på jorden; rådjur, råtta, myra, elefant, haj, gädda eller sork. Spelar ingen roll. Detta bräddade också antal sätt att födas på och lade grund till en annan teori; att det alltid finns ett oförändrat antal levande själar på jorden. Mänskligheten ökar, djurlivet minskar. Så fort någon dör måste någon födas, någonstans, till någonting. Slår någon ihjäl en fluga i Hong Kong, kommer svaret omedelbart med att en sälunge föds på Skansen, Hoppar ett sadistisk barn i en myrstack vid Hellasgården – ja, då blir det en babyboom i Kina. Det föds och dör folk hela tiden och om vi skulle kunna räkna alla levande organismer på Jorden, inklusive insekter och fiskar och sånt, ja då skulle vi finna att det alltid var samma siffra. 4 345 985 923 456 765 000 431 typ.

  Det var min åsikt som femtonåring. Inte helt dum faktiskt med tanke på att den är ett direkt sprungen ur en boffhallis. Må hända lite fantasifull men när man tänker efter är väl tanken att komma till en himmel också det? Eller att det bara ska bli svart? Allt det här är ju jävligt knasigt faktiskt.
   Nu dog jag ju inte utan jag blev sakta bättre och bättre och fick tillit till livet igen och slutade tro på gud och nu, en dryg vecka senare, är jag fortfarande lite kallsvettig och svag men vid gott mod och så pass kry att jag orkar hamra ner dessa ord. Från det ena till det andra; det är fachinerande hur pigg en grabb på två och ett halvt är - trots 39 graders feber. Hlt otroligt faktiskt. Och sen hur fullkomligt oförstående han ställer sig till att pappa är den totala motsatsen vid samma gradantal. Så det har blivit mycket Alfons.
   Nu, ute ur dimman, ser jag tillbaka på den fruktansvärda veckan – Vecka 3. Den verkar förbannad. Jo, men på riktigt. Någon häxa eller jag vet inte vad, placerade en förbannelse över vecka 3 det är jag säker på. För förutom min influensa, lunginflammation, fyrtiogradiga feber, hela min familjs insjuknande, en plötslig och oväntad refusering av ett manus som kändes hemma och tvånget att tacka nej till två reklamfilmsjobb och därav massa pengar på grund av mitt sjukdomstillstånd så var min flickvän för sjuk för att gå på en intervju till ett jobb hon verkligen ville ha och som nu gått förlorat. Min bäste vän fick sin jättedyra cykel snodd av proffsiga banditer med vinkelslip och blev någon dag senare av med sitt jobb på jävligt lösa grunder. Dessutom har min älskade palm på kontoret börjat sloka ordentligt nu.
   Är det någon annan som håller med om att Vecka 3 har något förbannat över sig? Berätta för mig. Jag tror att om vi får ihop tillräckligt med bevis så kan vi få de borttagen från almanackan nästa år.