Äntligen måndag!

Jag var nog inte riktigt mig själv förra veckan. Minimala motgångar tryckte ner mig i skiten bit för bit och efter ett tag blir man ju så där bitter och cynisk och sjukligt självgod som jag verkat i mina senaste texter. Jag vill inte dementera dem – för jag tror fortfarande att jag kan stå upp och argumentera för dess innehåll. Dock vill jag bara förklara att jag är långt ifrån den perfekta pappan och de föräldrar som kommenterats i förra veckans texter är fantastiska sådana som uppfostrar sina barn med stor kärlek och ömhet. Jag älskar er!

Så. Vad är det då som fick mig att fullständigt tappa hoppet på mänskligheten? Jag vet inte riktigt. Det började med den där bussincidenten som påminde mig om det ena och det andra. Allting blev så tydligt tyckte jag där jag satt i mitt svarta hål. Och inget fick jag gjort på jobbet och andra motgångar som att en köksrenovering på kontoret inte är ekonomiskt försvarbart - ja, det kan ju få vem som helst ur balans. Och varför kommer aldrig det där svaret från konstnärsnämnden? Jag ville inte ens skriva mina bloggar för jag kände mig bara äcklig i dem. Ni fattar, den ena föder den andra som göder den tredje som sänker den fjärde fullständigt och plötsligt är jag en lika dålig farsa, som en hopplös idiot och ett fullkomligt obegåvat fan - det är lika bra att dra ner rullgardinen för gott.
   Dessutom hade jag ischiaskänningar, analklåda och en irriterande känsla i halsen – en känsla av att en förkylning var på väg. I så fall den fjärde i år. Ni kan tro att jag var ur balans. Så förlåt.

Helgen fortsatte i samma anda. Det är något med helgerna. En känsla av lugn och ro, en tid för skoj och mys och familjehäng. En känsla. Och man satsar högt för att få den precis så där fantastisk som man vill ha den. Så där så man helt spontant kan utbrista; Gud, vad vi hade det kul i helgen, vilken helg, härligt! Och så har man massor av frisk energi till en lång och plågsam vecka. Men så blir det inte så. Istället tömmer man ut sig fullständigt så att måndagen kommer som en befrielse. Fast den där energin – den är mer som en avlägsen dröm, en hägring.
    Jag var nära en gråtattack i går. Ibland är det så otacksamt att vara förälder. Jag skrek faktiskt åt Allan; ”Men kan inte någonting - nån jävla gång - vara kul?!!”. Och sen ville jag böla lite men det gjorde jag alltså inte. Han hade då ägnat hela dagen åt att göra motstånd och få hysteriska utbrott åt allt vi tog oss till. Vår helg;

Lördag. Packat en picknick korg med mackor och varm choklad. Vi säger; ”Allan, vi ska åka till skogen” ”Jaaa”, skriker han upphetsat, ”skoooogen!”. ”Kom så klär vi på oss”, säger vi. ”Nej”, säger han. Fyrtiofem minuter senare är jag så nära att slänga de där jävla termobrallorna i väggen och skrika; ”Nu skiter jag i det här!!”. Men det gör jag inte utan vi lirkar och ber och bråkar och när vi äntligen står utanför dörren är all lust till dagen som bortblåst. Alla är osams med alla, irritationen är som en tjock slemmig massa kring hela familjen. Dock blir ju Allan på topphumör så fort han ser snön och skogen och alla möjligheter. Det vet vi ju annars skulle vi aldrig kämpa så. Och efter ett tag smälter även vi. Jag gör en stilig snögubbe. Allan tar genast sönder den men det är inget jag kan skälla på trots att jag blir helt knäckt. Jag var väldigt stolt över den där gubben. Sen tar chokladen slut och vi fryser och det regnar och vi vill gärna åka hem. Vi vill… inte Allan.



Söndag. ”idag ska vi gå på bio?” Jaaaaa, biiiioo!” ”Kom så klär vi på oss!”. ”Nej…”
   En dryg timme senare sitter vi på Burger King. Utmattade, hungriga, griniga. Vårt biobesök närmar sig och jag är lite svajig inför hela grejen. Sist vi försökte blev han ledsen redan när de släckte ner i salongen och börja ropa högt; ”TÄNDA LAMPAN, TÄNDA LAMPAN”. Vi gick efter någon minut. Men nu är han ju äldre.
    Vi fick våra hamburgare och han åt väldigt mycket. Vi hade riktigt trevligt vill jag medge och vi bad varandra om ursäkt och tyckte att vi nu skulle se fram emot det som väntade. Jag och min Lisa började bena i var i problemet ligger. Stressen och alla påtvingade måsten och all trafik och betong kom på tal. Vi insåg vad vi behövde göra. Vi behövde flytta. Vi trivs inte i stan. Vi vill inte att Allan ska behöva växa upp här, mellan Götgatan och Hornsgatan. Vi vill slippa avgaser och svart snö och stress och faror. Många av mina vänner skulle skratta åt tanken på att jag skulle bo i hus på landet men jag tror dom har fel. Jag tror det är precis där jag skulle må som bäst. Man måste ju testa i alla fall. Så vi skakade hand på följande;
   Vi ska köpa ett hus, lantligt – en bit ifrån Stockolm. En så pass lång bit att priset är rimligt men ändå så nära att vi kan ta oss dit. Ett lantställe. Till en början. Lantställe, men inget ruckel. Vinterbonat med el och vatten och hela fadderullan så vi kan flytta dit om andan faller in. Det får kosta lite extra. Tyckte jag, så det fungerar från början. Runt en miljon – i Gnesta. Perfekt! Då saknas det bara - en miljon!
   Handskaket kändes ändå bra. Vi hade en plan. Det är en början. Jag frågade Allan när vi skulle flytta; ”Om ett halvår eller om tre år?” Han nickade och såg ut genom fönstret. Jag frågade igen och han såg på mig med en klarhet i blicken sällan skådad och sa; ”Tomteluva!”
   Då så.
   Bredvid oss slog sig en familj ner. Mamma, pappa och två barn. På tre och fem kanske. De ser lite lantliga ut. Ena barnet säger att det vill ha korv och mamman förklarar följande; ”Det finns inte korv här. Här finns hamburgare. Vet ni vad en hamburgare är?” Båda barnen, alltså tre och fem år gamla, skakar på huvudet. ”Det är en sån sak som flickan där äter”, förklarar mamman och pekar mot min son. Ja, han blir alltid förväxlad som en flicka för att han har lite längre hår och röda termobyxor. Alltid.
   Vi håller lite fånigt upp Allans hamburgare för att introducera skräpmatskulturen för de två små underbarnen bredvid oss. (Det slog mig att Allan fick sin första hamburgare när han var runt året gammal. Det var sommar och jag var hungrig och ville hänga lite i en park så jag köpte en Whopper till mig och en liten cheesburgare till Allan. Men jag skämdes så över detta näringsövergrepp att jag satte mig bakom en buske i Fatbursparken och matade i honom skräpet – i smyg. Jag såg mig försiktigt omkring vid varje tugga. Han gillade det. Jag vet inte om det var smaken eller hemlighetsmakeriet som tilltalade honom. Båda delar kanske. Han var helt gul av senap runt munnen minns jag och jag hade inga våtservetter så jag doppade papper i Fanta och försökte torka. Det gick inget bra, han blev bara helt sockerkladdig, och han var märkt resten av dagen av min dåliga karaktär. Detta var en parantes.)

Vi lämnade Burger King strax därefter. Flydde den perfekta famijen och gick på bio. Lennarts Hellsings ABC. För de allra minsta stod det i annonsen. Jag fattade ingenting. Det var som ett psykadeliskt äventyr som lika gärna skulle kunna ha gjorts av en påtänd William Burroughs. Droger måste varit inblandat på något sett i varje fall. Men Allan gillade det. Han var lite rädd i början men kröp sen upp i mitt knä och satt uppmärksamt hela tiden medan han höll hårt i min hand. Och åt Alhgrens Bilar fast det inte var lördag. Det var fint. Och så tog filmen slut och kläder skulle på och skriken tog vid och tålamod tänjdes.

Det var sen, hemma igen. När ingenting funkade och man kände sig som den uslaste av pappor med bara ett ord i vokabuläret; nej, nej NEJ! Det var då jag utbrast; ”Men kan inte någonting - nån jävla gång - vara kul?!!” och började nästan gråta. Det hade kanske varit bra. Att släppa lite på trycket. Men samtidigt har jag fått för mig att det skulle skapa någon slags skuld i den lilla två-och-ett-halvt-åringen. Att han skulle tro att jag gråter för att han gjort fel och inte förstå att det är tvärt om; att jag vet att det testas gränser och tålamod och att han är den finaste lilla kille på jorden – men att jag gråter för att mitt tålamod tagit slut, att min bägare runnit över. Min bägare. Det kanske är fel. Jag bet ihop i alla fall. Frågan skapade ett ögonblicks tystnad i lägenheten. Det var som om min undran hade träffat honom. Som om han förstod - kanske bara för ett ögonblick – förstod mig, min frustration.
   När vi sen sa god natt kom han nära och la sin panna mot min. Han var tyst en stund och så sa han; ”Pappa”, sa han och jag sa ”ja”. ”Det var jätteroligt med bio.” Sen pussade han mig på munnen och la sig ner. ”God natt”, sa han.

Jag bävade lite för denna morgon. Lisa började tidigt och var borta redan när vi vaknade. Jag bävade - för det mesta av trots och motstånd riktas mot mig. Det kan ta en evinnerlig tid och kraft att klä på honom och komma iväg till dagis Men det hände inte idag. Jag hade den underbaraste av mornar. Lugnt och skönt. Vi åt upp all frukost. Vi hjälptes åt med påklädning och gick förvånande tidigt ut genom dörren. Så skönt. En fantastisk start på veckan.
   Sen väl på kontoret hittade jag en kökshurts i en korridor med texten; Ska slängas om ingen tar den. Vi tog den. En renovering av köket är numera lite mer ekonomiskt gångbart. Och det är bara måndag. Innan lunch. Vad mer kan denna vecka bjuda på?

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback


Bloggtoppen.se Denna blogg är listad bland Sveriges bästa bloggar



RSS 2.0