Jag skriver massa låtar med en begåvad vän till mig – vi gör en skiva. Soul på svenska. Och det låter bra som fan. Men ibland dyker texter upp som inte passar in riktigt. Det är ju han som sjunger och då texterna blir lite väl personliga blir det svårt för honom att relatera – även då jag inte tvekar en sekund på att han också älskar min son. I alla fall tycker väldigt mycket om.
   Så nu sitter jag fast med den här texten som kanske inte ens är så verst bra eller genomarbetat och tänker; Vadå, ska jag bara slänga den?

Nej, det känns ju onödigt när jag kan publicera den här. Min lovsång till Allan:

Jag är otroligt förundrad
Där jag ligger kvar i sängen
Och jag tänker på ditt ansikte
Och dina spröda läppar
Dom som pratar hela tiden
Och som fyller hela rum med ord
Som alltid har en mening
På nåt obegripligt sätt

Du får aldrig sluta prata
För då kan jag inte leva mer
Jag är fast i dina meningar
Och dina vackra tankar
och så länge jag kan höra
vad du säger och förstå dig
kommer livet ha en mening
och då mår jag ju så bra

Men nu är du inte hemma
Jag är ensam och förfärlig
Jag kan inte sluta tänka på
allt det vackra som du målar
upp i stora fantasier
Där de goda alltid vinner
Det är så härligt att va liten
När världen är så stor