A blast from the past

Jag var så arg den dagen och det var en sån där dag som är dömd till förfall och elände från första början. En sån där dag som man bara ska ignorera fullständigt - bara dra täcket upp till hakan och säga; "Nej, den här dagen går inte jag upp till. Jag gör det bara inte." Och sen somnar man lättsamt om och vaknar igen - fast först nästa dag. En bättre dag som man kan skönja en viss mening i. Så barnslig kunde man vara innan man fick barn.
   Barn ser inte på dagar som jag för de tycks angripa dem all oavsett hur jävliga de är; med fyrtio graders feber eller kräksjuka eller muttrande pappor eller gravida illamående mammor. De skall upp och de ska leka till varje pris, varje dag i veckan året om. Det går inte att ligga kvar och somna om - möjligheten existerar inte.
   Så man biter ihop och tänker att det tjänar inget till att klaga. Man låter det rinna av och ger dagen en chans att reparera, att bli en bättre och bra dag istället för den där dåliga. Man tänker ut roliga saker man ska göra tillsammans utflykter man ska göra med buss och roliga mostrar man ska träffa över en fika. Man anstränger sig för att vrida ur dagen dess essenser och ta vara på dem i en enda skön harmoni. Ibland lyckas man - ibland lyckas man inte.

Några timmar senare står jag på Katarinavägen med Allan. Vi är grovt försenade och han vägrar sitta i vagnen. Jag vill att han ska sova för alla vårat välbefinnande men han sjunger inte på samma låt. Han vill gå balansgång på muren som avgränsar trottoaren från ett femtiometer lodrätt stup och jag vill inte det. Jag har bett, och lirkat, och mutat, och lovat, och hotat vi befinner oss nog i vad vi filmdramaturger kallar för point of no return för vi kommer liksom inte längre. Jag greppar tag i hans lilla arm och vrider åt den lite - lagom mycket för att få kontakt och poängtera allvaret. Jag väser fram mellan ihoppressade tänder att; "Nu, jävlar Allan! Nu gör du som jag säger för hade jag fått bestämma hade vi aldrig ens gått upp idag!" Han säger helt oberört; "Nej.." Jag suckar högt och mumlar något om en skitunge samtidigt som jag vänder mig om och möter ett bekant ansikte.

"Kalle?" säger hon som jag inte sett på kanske sex år. Den lilla droppe av hopp jag hade kvar att förlita mig på föll till marken och sögs upp av den varma gatustenen. Mitt otroligt ilskna, enochenhalvtimmeavkonstantbråkandemin föll bort och ersattes av förvåning. Sen irritation över att hon fångat mig precis när jag vrider om min sons arm och kallar honom skitunge. Att jag framställt mig själv i så dålig dager för man vill ju så gärna att alla ex ska anse att de förlorat något fantastiskt. Varför vill man det föresten? Det är ju tramsigt. Självgott och idiotiskt. Och när det gäller just det här exet så känner jag nog att jag redan är körd på den biten. Att jag skulle vara något fantastiskt för henne känns väldigt avlägset. Detta möte blev nog snarare som någon slags bekräftelse för henne och jag fann det nästan lite befriande på något märkligt sätt.
   Och när jag inte alls långt senare såg henne försvinna ner mot Slussen, för vårt möte varade bara precis så länge som artighetsfraserna känns någorlunda trovärdiga,  tänkte att nu - nu har dagen peakat, nu kan det väl bara bli bättre. Och det kunde det faktiskt.

____________________________________________________
Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback


Bloggtoppen.se Denna blogg är listad bland Sveriges bästa bloggar



RSS 2.0