Min palm är död, min palm är död. Den kan inte säga kockodi kockoda, den kan inte säga kockodi kockoda. Stendöd.
   Palmen inhandlades för snart ett halvår sen. På IKEA samtidigt som mycket annat. Tanken var att den skulle stå praktfull på mitt kontor och syresätta luften. Och den var stor som ett hus. Den syresatte inte bara rummet och tog även upp en tredjedel av dess yta. Men jag tänkte att jävlar i min illa låda vad jag kommer kunna ta djupa andetag här inne. Och min hjärna kommer att jobba i högvarv och ack så vackra saker kommer uppstå bara av palmens påtagliga närvaro.
   Palmen var svårplacerad, det var den och just för sin storlek. Tillslut hittade den ett hem mellan skrivbordet och en vägg. Den lutade sig storsint ut över bordsskivan och skapade en illusion av att jag var på Bahamas, eller Bali, eller Thailand kanske för när jag såg ut genom fönstret var utsikten inramad av ett bladverk från fjärran länder. Ibland killade den mig kärleksfullt i nacken med sina gröna fingrar eller drog ett skämt när jag stod och kopierade något lutad under den. Ja, kopiatorn står där. På skrivbordets kortända i skydd av palmens skugga
   "Den ska stå ljust men inte i direkt solljus", står det på krukan. Och så har den stått. Och om man sen läser vidare förstår man i förskräckelse vad som gått snett. Jorden får aldrig torka och växtnäring skall ges en gång i månaden…
   Jag har dödat palmen. Jag har dödat. Palmen.

Det var efter jullovet jag insåg att den var sjuk, palmstackaren. Dess skämt var lika torra som jorden som omslöt den och jag anade en bitter underton i alt den gjorde. Ett stänk av ”hur kunde du göra så här mot mig” i dess sus. Jag gjorde självklart allt som stod i min makt. Lecakulor och ny jord, friskt vatten och näring. Jag klippte av alla döda grenar och den skrek vid varje knips. När jag var klar var palmen en annan palm än innan. Den hade halverat sitt omfång och såg utsatt och naken ut. Dess hosta var förskräcklig. Men jag tänkte att nu, nu när allt det sjuka var kapat, när jorden var fuktig och frisk och toppad med ekoogisk växtnäring då skulle den få liv igen och börja på nytt.
   Jag hade fel.

När jag kom hit i måndags var den på väg till andra sidan. Jag medger att jag svikit den igen och varit hemma en vecka och vabbat med min son. Men jag försöker intala mig själv att jag inte kunnat göra något för jorden var fortfarande fuktig. Den hade inte druckit en droppe. Den hade liksom gett upp.
   Jag satt med och höll den i bladet medan den gav sitt sista andetag; ett sista kontribut till mitt rums luft. Jag kände hur bladet veknade i min hand. Jag grät en stilla tår över dess själ.

Tänkte på det här om onödiga organ. Främst då blindtarm och visdomständer. Varför har vi dem egentligen? De har liksom ingen funktion alls. Och det kan ju tyckas märkligt då allt annat i vår kropp han en så pass vital uppgift. Varenda liten pryl. Människan är ju en en så pass komplex varelse. Fulländad till perfektion – och det gäller ju allt på jorden egentligen. Om jag stoppar ner ett frö i marken och häller på lite vatten så växer det upp en… ja men en tulpan eller något. Vad säger du? Det låter ju som rent hokus pokus det där. Eller som min son säger ” Hokus pokus filly frukost filly”
   Jo men det är ju sant. Det växer upp nåt. Och sen förstår ni, sen kommer det en liten humla som KAN flyga fast det är teoretiskt omöjligt - och den käkar nektar ur blomman. Ja, det är vad den äter. Och sen fastnar det massa pollen i röven på den medan dem mumsar och så åker den till nästa blomma och då blir den befruktad typ och så blir det nya blommor. Ja, nåt sånt. Och detta gör i sin tur att luften syresätts av klorofyll och vi kan andas och gud vad jag längtar tills dess att min son börjar i lågstadiet så jag för plugga på lite om det här för det känns som rent svammel faktiskt.
   Hur som helst hör ju allt ihop. Allt har ett samband. Allt utom blindtarmen. Och jag tänker att det kan ju bara inte vara så. Det måste finnas en tanke. Tänk om det är så jävligt att tanken med blindtarmen står utanför vårt förstånd. Tänk om det finns en himmel och en gud och en Sankte Per och så säger han; ” Hej, hej, välkommen till himmelen. Blindtarmen tack!”
   Och man bara tänker shit och frågar vad han menar och han ler lite överlägset och säger; ”Men lille vän. Du tror väl inte att du kommer in i himlen utan att visa blindtarmen. Hur skulle det se ut?”
   Men försöker förklara att den har opererats bort – akut – men Sankte Per är lika oresonlig som en dörrvakt vid Stureplanoch bara; ”Ja, men har du medlemskort då... i Svenska kyrkan? Inte? Stick… nästa. Hej, välkomna till himlen. Kan jag få se er blindtarm.”

Jag är lite sent igång här. Hade ju lovat en första text redan 10.00 och nu är hon närmre 11.00. Men det är en mindre strid att komma iväg varje morgon. Eller egentligen är det väl inte det. Det är bara en själv som är stressad och ens barn som inte är det. Han är väldigt lugn. Så lugn att jag misstänker att han kör lite med mig. Lite bara.
   Han sitter liksom och leker med frukosten till klockan nio och då ska vi ju vara på dagis. Jag säger att nu förstår du lille vän, nu måste vi kila. Han får plötsligt en väldig aptit - äter sin macka så där lagom snabbt och vill ha yoghurt och banan efter. Och juice- inte mjölk. Juice. Och jag tänker att om nu gossen äntligen äter så kan jag ju inte vägra honom det bara för att jag är stressad. Stressad till vadå? Bloggrallyt? Äsh, han äter i lugnan ro. Bollibompa tar slut på teven - eller jag låtsas det och stänger av för att få lite fokus på maten. Allan tuggar väldigt bra. Jag bestämmer mig för att hoppa över tandborstning. 09.30 börjar jag bli lite otålig. Nu måste vi faktiskt gå, säger jag man Allan svara lugnt att han bara ska dricka upp juicen  först. Sakta, sakta klunkar han i sig drycken. Oj, säger han, oj jag spillde!
   Ja, ni fattar. Han vet precis och han drar ut på det in i det sista och sen ska vi ju bara klä på oss också...

Nu förstår ni. Nu har jag tänkt till. Som kompensation för att jag knappt skrev något förra veckan (till mina sex hängivna läsares besvikelse) samt ett försök att ännu en gång öka min läsarkrets tänker jag köra ett stort bloggrally på fredag. Jag kommer ägna veckan åt att skriva en mängd texter av OTROLIGT hög kvalité och sedan publicera dem under nämnd dag med en halvtimmes mellanrum (eller vad sokm nu krävs) för att ta mig upp på första platsen på blogg.se´s mest aktiva lista. Det kommer bli svårt. Det kommer bli hårt. Kenza skriver väldigt ofta. Väldigt väldig ofta. Men jag ska gå förbi om nu svetten så ska rinna nerför min rygg och mina fingrar ska blöda. Det ska gå. Det ska gå.

Vänta bara...

Den här bloggen startade ju med ett löfte - ett löfte om en bok som ska skrivas och jag kan snopet medge att det gör den inte. Den sitter väldigt långt inne, den där förbannade boken. Vad är det för bok? En deckare? Nja, i så fall något i Paul Auster-anda. Något man ler åt? Troligtvis. Märkligt nog är alla filmmanus jag nogonsin skrivit väldigt tragiska, men när det gäller den här boken så känns det som om den måste vara rolig. I alla fall lite lustig. Vad är det för en bok?
   I och för sig... Jag har faktiskt skrivit två böcker under denna min första tid som bloggare. Två barnböcker. Men det känns inte som om det räknas riktigt. Dom är ju så korta. Och  så har jag skrivit massa låtar, det är ju också något.
   Framför allt har jag skrivit denna blogg. Den slukar mycket tid, bloggen. Jag lägger ner hela förmiddagen på den. Tänker ut vad jag ska skriva vid morgonkaffet. Hittar på lite finurliga meningar på bussen ut till kontoret. Skriver igenom en gång, två gånger, rättar slarvfel, publicerar, läser en gång till och hittar några slartvfel till - rättar.

Hade jag lagt lika mycket tid på "boken" hade den ju varit mer än påbörjad nu. Men det är den inte. Den är inte alls.

Jag är väldigt trött just nu fast jag skriver några rader ändå. Man kan ju inte bara starta en blogg och börja dela ut löften till höger och vänster och sen aldrig skriva något. Man har förpliktelser och... Gud, vilket skitigt tangentbord vi har här hemma. F-tangenten = gammal intorkad glass. Eller vadå? T = en snorbuse (inte min). M = något blått? Antagligen en tushpenna. 4= Vad är det? Brunt och klibbigt. Trycker man till 4:an lite hårdare än nödvändigt så fastnar fingertoppen en liten stund. Och om man tittar in under tangenterna... nej, det gör man bara inte. Ja, herregud. Och bilen går bra? Jovars... hade jag haft någon så hade den säkert rullat en stund till.
   Jag har jobbat på reklaminspelning hela dagen. Blev upplockad 06.30. Blev avsläppt 21.02. Jag är väldigt trött nu men jag skriver ändå. Jag tänkte faktiskt att jag skulle göra en kupp och skaffa lite mer läsare genom att kvala in på "mest aktiva - listan". Så man syns lite. Sen såg jag att den minst aktiva på" mest aktiva-listan" skrev två gånger i halvtimmen, dygnet runt typ. Den minst aktiva. Hur ska jag någonsin kunna matcha det? Om jag skulle skriva så ofta skulle jag ju inte ha något vättigt att säga. Bloggarna skulle vara meningslösa. Och när skulle jag umgås med min son? Min tjej? När skulle jag jobba? Och när skulle jag sova. Jag ska ju bli hämtad 06.30 imorgon också. Och dan efter det. och ända till tisdag. Har jag föresten nämnt att jag ser NK klockan från mitt kontor? Och vatten ser jag också. Jag lovar, en dag ska jag lägga in ett foto här så ni får se själva. Gud vad jag är trött. Det blir ingen kupp. Det får gå ändå. Ibland gör det det.

Pust… Min plan att kicka igång det nya året med oerhörd styrka och stor kreativitet gick i stöpet. Big time. Det började med en irriterande halsbränna; som om halsmandlarna mötte ett rivjärn vid varje svälj. Men bara ett litet rivjärn - ett sånt som man har för vitlök, ni vet. ”Hmm”, tänkte ”jag, borde kanske ta mig en C- vitaminbrus”. Men det räckte inte. Det som väntade var en kraft så ondskefull att ingen C- vitaminbrus i världen kunde stoppa den, inte ens en med extra mineraler och havsalger. Jag var rökt, utan möjlighet till räddning - smittad av den fruktansvärda Influensan 2009!
   Fy fan, säger jag bara… vilken snyting. Jag trodde jag skulle dö. Jag bad faktiskt till Gud vid ett svagt ögonblick när min feber överstigit fyrtio grader. Och jag brukar inte vara så gudfruktig. Men det är ju faktiskt så att man kan aldrig så noga kan veta. Vad händer när man dör? Var kommer man?

Jag hade en teori om detta som ung. Att man självklart skulle återfödas till jordelivet. Jag tyckte mig ha tydliga bevis på detta och allt var baserat på nära- dödenupplevelser där man glider fram i mjuka tunnlar och ser ljus. För mig talade detta sitt tydliga språk; man var mitt uppe i en födsel. Alltså; tunneln var resan från livmodern ut till verkligheten – mjukt, varmt och böljande. Ljuset var läkarsalen utanför. Med andra ord får en människa sin själ i det ögonblick kvinnan är öppen tio centimeter och det är dags att födas. Vidare trodde jag att när man väl kommer ut minns man fortfarande sitt förflutna och blir då varse om att man förstått meningen med livet. Denna vetskap är ju övermäktig, man skriker till av ren förskräckelse och man hör att skriket är från en bebis och man blir ännu räddare och skriker ändå mer och barnmorskan lyfter upp en till sin nya mamma för trygghet, värme och tröst – det känns bra. Såja, såja, snart är det bra, snart är allt glömt. Din  nya kropp och hjärna är så outvecklad att man fort faller in i en jollrande ny verklighet och får börja om från början. Om barnet dör vid födseln, ja då fortsätter ens gamla liv och du har fått en nära dödenupplevelse och en chans till. Dessa upplevelser ser ju olika ut och det förklarade jag genom att födslar ser olika ut. Vi har kejsarsnitt och sätesbjudningar och vi föder ståendes, liggandes, under vattnet och så vidare. Dessutom utvidgade jag min teori med att man kan återfödas till vad som helst levande på jorden; rådjur, råtta, myra, elefant, haj, gädda eller sork. Spelar ingen roll. Detta bräddade också antal sätt att födas på och lade grund till en annan teori; att det alltid finns ett oförändrat antal levande själar på jorden. Mänskligheten ökar, djurlivet minskar. Så fort någon dör måste någon födas, någonstans, till någonting. Slår någon ihjäl en fluga i Hong Kong, kommer svaret omedelbart med att en sälunge föds på Skansen, Hoppar ett sadistisk barn i en myrstack vid Hellasgården – ja, då blir det en babyboom i Kina. Det föds och dör folk hela tiden och om vi skulle kunna räkna alla levande organismer på Jorden, inklusive insekter och fiskar och sånt, ja då skulle vi finna att det alltid var samma siffra. 4 345 985 923 456 765 000 431 typ.

  Det var min åsikt som femtonåring. Inte helt dum faktiskt med tanke på att den är ett direkt sprungen ur en boffhallis. Må hända lite fantasifull men när man tänker efter är väl tanken att komma till en himmel också det? Eller att det bara ska bli svart? Allt det här är ju jävligt knasigt faktiskt.
   Nu dog jag ju inte utan jag blev sakta bättre och bättre och fick tillit till livet igen och slutade tro på gud och nu, en dryg vecka senare, är jag fortfarande lite kallsvettig och svag men vid gott mod och så pass kry att jag orkar hamra ner dessa ord. Från det ena till det andra; det är fachinerande hur pigg en grabb på två och ett halvt är - trots 39 graders feber. Hlt otroligt faktiskt. Och sen hur fullkomligt oförstående han ställer sig till att pappa är den totala motsatsen vid samma gradantal. Så det har blivit mycket Alfons.
   Nu, ute ur dimman, ser jag tillbaka på den fruktansvärda veckan – Vecka 3. Den verkar förbannad. Jo, men på riktigt. Någon häxa eller jag vet inte vad, placerade en förbannelse över vecka 3 det är jag säker på. För förutom min influensa, lunginflammation, fyrtiogradiga feber, hela min familjs insjuknande, en plötslig och oväntad refusering av ett manus som kändes hemma och tvånget att tacka nej till två reklamfilmsjobb och därav massa pengar på grund av mitt sjukdomstillstånd så var min flickvän för sjuk för att gå på en intervju till ett jobb hon verkligen ville ha och som nu gått förlorat. Min bäste vän fick sin jättedyra cykel snodd av proffsiga banditer med vinkelslip och blev någon dag senare av med sitt jobb på jävligt lösa grunder. Dessutom har min älskade palm på kontoret börjat sloka ordentligt nu.
   Är det någon annan som håller med om att Vecka 3 har något förbannat över sig? Berätta för mig. Jag tror att om vi får ihop tillräckligt med bevis så kan vi få de borttagen från almanackan nästa år.

Okej, julen är förbi. Jag tycker att det hela var riktigt trevligt. Att min son förvandlades till ett girigt monster kan jag numera bortse från. Han har kämpat gott och är i dagsläget fri från både sitt okontrollerbara julklappsbegär, sina tomtehallisar och sitt svåra missbruk av pepparkakor. Det var tufft men det gick. Allt handlar om positiva målbilder och starka förebilder vilket jag tror vi kunnat bidra med. Och granen ligger i kartongen och julsakerna i en flyttlåda och julmusiken på sin plats i hyllan och saffranet är slut ochch ett nytt år har angripit oss. Jag ska bli en bättre människa, och även jag har målbilder och starka förebilder. Det är bra Jag har börjat träna på gym och känner mig mogen nog att påstå att jag tränar för en bättre hälsa och ett gott fortsatt liv istället för att jag ska vara ”snygg på stranden i sommar” (för det kommer ju hur som helst inte hända – på den punken är jag säker). Jag har även kommit så långt att jag inte skäms då jag väljer att lyfta de vikter man hittar på ett separat ställ vid sidan av de ”riktiga” vikterna. Alltså de som väger mellan en och tio kilo. Jag tycker inte heller det är pinsamt att jag stönar och stånkar och blir röd i ansiktet av att köra magmuskelmaskinen utan någon vikt alls. Man måste börja någonstans. Eller hur? Rom byggdes inte på en dag.

Så nu är det alltså 2009? Det är fan galet. Jag minns ett tillfälle i min ungdom då jag låg i min säng som man kunde fälla upp och ner med en knapp. Den var jävligt skön föresten, smal men skön. Jag tror det hade med den extremt fluffiga bäddmadrassen att göra. Man liksom sjönk ner och försvann i en härlig omfamnande mjukhet. Så tryckte man på ”upp-pilen” och den började burra och sakta landade man i ett ”tevetittarmode”. Och det var ju dit jag ville komma för jag kollade på teve vid detta tillfälle. Säkerligen var det på natten för det visades ett gammalt avsnitt av Mission Impossible från 1966 där uppdraget var att locka fram information om något, av någon - jag kan tyvärr inte vara mer specifik än så. Hur som helst kom James Phelps och hans minst sagt kreativa crew på den brillianta idéen att få skurken att tro att en epidemi brutit ut och att de måste, med hjälp av banbrytande teknik, frysa ner honom (skurken) om han ville överleva katastrofen. Detta sker och de väcker upp honom till ett påstått åttiotal med svävare, bildtelefoner, robotar och andra coola gadgets. Det återgavs en minst sagt naiv bild av vad mänskligheten skulle hinna med på tjugo år. Det var helt fantastiskt. Minns tyvärr inte varför detta fick honom mer talför men det var mycket pastellfärger i bild.
   Sen tänker jag på Kubrik’s ”2001 – ett rymdäventyr”. Nu är vi ju redan vid 2009 och har inte lyckats kolonisera månen eller skickat folk till yttre galaxen. Vi ligger efter filmens vision av framtiden – minst sagt. Men det gör ingenting, tycker jag. Det känns skönt att vi har lite sånt där kraft framför oss så vår barn också får uppleva lite banbrytande nymodigheter. Dom har ju missat både Nintendo 8-bit, Herrey’s och laserdiscen. Låt dom bosätta sig på Mars så dom får nåt att bli ihågkomna för!


________________________________________________________________________________________________
Läs även andra bloggares åsikter om nyårsafton, nostalgi, framtidsvisioner, mission imposseble, james phelps, 2001 - ett rymdäventyr

Min allra första blogg. Det är lite som min sons födelse. Titta, där fick jag med det också. Att jag är farsa. Farsan Kalle och jag är nästan trettio och det roliga har precis börjat och samtidigt har det pågått så länge. Tanken med denna blogg är enkel. Den är en morot, en sporre. Jag skriver film och nu täker jag skriva bok. Dock har jag ingen arbetsmoral. Den finns inte och har aldrig funnits hos mig. Där arbetsmoralen borde suttit, någonstans i hjärnan kanske eller i ryggmärgen som hos en riktig knegare, där finns ingenting. Eller kanske någon liten skön lirare i mjukisbyxor som dricker elvakaffe och tänker på allt han borde göra men aldrig gör. Så är det nog. Så nu har jag tagit mig i kragen. Skaffat mig ett kontor, startat firma, klippt mig, bär slips, tjänar pengar. Och så ska jag då skriva. En bok. Och för att kunna göra det måste jag sporras, så jag tänker att jag basunerar ut budskapet så här, naket och ocensurerat; Jag ska skriva en bok! Titta i närmsta boklåda snart! Så då vet ju ni det. Och väntar, och väntar. Och då och då skriver jag lite här för att få igång skrivarglöden. Skriva igång dagens arbete med lite meningslöst nonsensbloggande. Vem vet? Kanske blir jag klar. Nån gång.

Frågan är bara vad det ska handla om? Några idéer?


________________________________________________
Läs även andra bloggares åsikter om starta blogg, skriva bok