Ja. Då var det sagt. Nu är det slut med den här skiten. Jag skyfflar en stor spade med jord över den här bloggen och säger: må du vila i frid och av jord skall du också vara (eller hur det nu är). Du var min första blogg och du har lärt mig så mycket. Bra grejer och dåliga grejer. Roligt och tråkigt... (jag är ingen talare)

This Conversation is over.

Jag sa någon gång att jag döpte bloggen till det bara för att få avsluta den på detta vis. Med de där orden på engelska som säkert uttalats i tusentals filmer och nu kan jag inte komma på en enda. Den här konversionen är slut men jag slutar självklart inte skriva. Nej, det här är bara början. Följ med till PAPPA KALLE. Där forsätter allt precis som vanligt. Fast lite snyggare och lite lite lite bättre.

Shit - och jag som slog på stora trumman och ropade ut att jag är tänd till tusen och nu rivstartar bloggen igen och nu är det slut på tystnaden. Och sen.

Tyst.

Men det är inte tyst. Inte här hemma i alla fall för min son hostar oavbrutet. Det bara pågår där inne i sovrummet: host host host host host. Och jag vabbar och tänkte att det finns ändå tid till att skriva, tid till att skapa men det gör det inte.  Och igår kväll satt jag och hamrade på tangenterna och tänkte att jag skulle skriva den där sköna historien om det trötta kaninen i Tanto som jag sparat bara till er i en hel månad men det blev inget bra och efter tre försök la jag ner. För den lilles hostningar skär genom kroppen och jag kan inte koncentrera mig. Det känns som om jag borde göra något annat – typ badda hans varma panna eller viska lugnande ord i hans öra istället för att försöka göra mig lustig i ord. Och i morgon fyller han år. Tre år. Och vi har inte hunnit med allt det där vi skulle fixat till hans stora dag för han skulle ju varit på dagis och inte hemma med fyrtio graders feber.

Det här inlägget betyder ingenting. Ännu en ursäkt bara för min egen otillräcklighet. Men vi kan väl säga så här då; Jag utlyser en tävling och priset är äran.

Jag tänkte byta bloggmotor – och byta namn på bloggen – men behålla innehållet precis som det är. För det här är ju redan en pappablogg – eller hur? Det känns ju konstigt att förneka. I första hand är det just vad det är.

Jag vill ha ett bra pappabloggsnamn. Så kom med förslag medan min son tillfrisknar. Och sen jävlar…

Så där. Nu är jag klar. Jag har varit så extremt frånvarande under så lång tid men nu är jag tillbaka och tänd till tusen. Var har jag varit då? Jo, här. Och nu ska jag inte skriva mer om det för allt ni behöver veta finns bakom länken.

Jag och Allan åt frukost. Vi hade det mysigt må jag säga men jag var samtidigt lite stressad. Jag ville hinna med mycket den dagen. Ville vara ute på kontoret så länge det bara gick och mjölka tiden till sista droppen. Och Allan satt där i sin gamla kissblöja som han sovit i och snigelåt en tunnbrödmacka med messmör. Medvetet drog han ut på varje tugga och smaskade och mmmade. Han ville inte till dagis och det skulle bli en liten kamp. Det visste jag alldeles säkert.
    Tillslut fanns det ju ingen macka kvar att dröja med och vi började klä oss. Det gick faktiskt lättare än jag trott. Lisa sov och jag var oerhört nöjd över att hon fick göra det. Så var vi plötsligt klara för att gå och jag kände mig glad att vi inte bråkat. Och jag tänkte oj, nu är vi på dagis innan nio och jag kan dra direkt till kontoret sen och sätta igång. Så tänkte jag och upptäckte att mina nycklar var försvunna. Jag kollade nyckelkroken, kände i jackfickor, vände upp och ner på vagnsväskan men de var spårlöst försvunna. Jag frågada Allan om han visste var de var. Tänkte att han kanske lekt med dom och gömt dom.
     ”I din ficka pappa.” sa han och pekade. Jag log åt hans urgullighet men skakade på huvudet.
    ”Nej, där kollade jag ju först”
    Hade det inte varit för det att mina kontorsnycklar satt på samma knippa hade jag kunnat låta det vara. Bara lämnat dörren olåst och gått. Lisa var ju ändå hemma. Men nu gick ju inte det. Jag gick in till henne och ursäktade mig så himla mycket. Jag förklarade situationen som uppstått och undrade om hon sett nycklarna. Det hade hon inte. Yrvaket. Hon tog sig upp och gav sig in i jakten.
    Efter kanske tio minuter tänkte jag att det var bäst att lämna Allan på dagis och sen komma tillbaka och fortsätta leta trots att det gick rakt emot mina tidigare planer. Vi var ju sena nu och han var påklädd, varm och otålig. Sagt och gjort. Lisa förblev vaken och lyfte på saker när vi gick.
    När jag kom tillbaka såg jag att hon hade gått på rätt hårt. Soffan var uppriven och låg utspridd på golvet. Låga möbler var flyttade på. Hon stod och såg ner på en knuten soppåse vi inte slängt än.
    "Tror du Allan lagt dom i soporna?”, undrade hon.
    ”Jag vet  inte. Kanske?”, sa jag. ”Vi får väl se efter”
    Så grävde vi bland sopor en stund och sen fortsatte vi in i garderoben. Vände upp och ner på smutstvätten och precis då jag stod i stånd att riva ut alla kläder i garderoben - om det nu varit så att nycklarna rasat ut ur byxfickorna när jag slängt upp dom där kvällen innan – då fick jag en ond aning. Någonting kändes mot sidan av mitt ben. Något hårt och metalliskt. Jag stannade upp och kastade en blick mot Lisa som plockade ur alla tidningar från tidningsstället på toaletten. Jag slog mot benet och hörde klirret. Jag svor. Hon vände sig och fattade direkt. Nycklarna låg i min ficka. Fickan hade förvisso snurrat sig och flyttat dem ut mot benets sida och då mina jeans var så förbannat tajta och av stretchtyg hade nycklarna stannat så - några centimeter från där de alltid låg. Och där hade de legat hela morgonen och skrattat.


_________________________________________________________
Läs även andra bloggares åsikter om barn, försvunna nycklar, förvirring

Jag vet att jag varit extremt frånvarande på sistonde. Jag har inte skrivit alls. Det har ju varit sommar så det finns ju en ursäkt men nu är ju semestern över och jag borde väl inte ha bättre för mig än att plita ner mina små texter till er. Men det har jag faktiskt haft. Bättre för mig. Eller i alla fall annat för mig. Jag lovar att vara igång med denna sida så snart det finns tid. Tills dess kan ni ju alltid kolla in min musik här. Detta projekt som för nu heter AngelCarmback har tagit måga timmar i anspråk och kanske kommer det sluka några till. Det hoppas vi ju i alla fall. Har ni något fiffigt namn till vår grupp/projekt så plita ner en kommentar här under.
     Om ni ändå inte kan acceptera Conversations frånvaro kan ni ju alltid köpa bloken i vilken jag samlat den första säsongens texter. Perfekt att ha på toa och läsa i när ni skiter. Eller kanske blir det årets julklapp, vem vet?

Jag ska skriva när andan faller på men det blir kanske inga varje dag inlägg på ett tag. Men jag kommer tillbaka. Håll ögonen (och öronen) öppna.


_____________________________________________________________________________________
Läs även andra bloggares åsikter om Angelcarmback, Carmback, Andreas Angel, musik, blok, bloggböcker
Intressant.se

Du lilla, lilla barn i magen. Pappa ber om ursäkt nu. Du är liksom helt bortglömd. Det har aldrig varit min mening att glömma dig. Det har bara skett. Jag tror den största orsaken är din bror. Han tar liksom plats. Och fokus. Missförstå mig inte nu. Han gör det inte med mening. Han älskar dig innerligt och längtar efter dig. Han visar det tydligt då han kramar och pussar dig där genom mammas buk och säger; ”Jag älskar bebisen”. Han kommer nog bli en fantastisk brorsa den där.
   Jag älskar dig också. Innerligt. Jag förstår att du tvekar. Vi pratar nästan aldrig om dig. Jag känner sällan dina sparkar. Ibland kan jag komma på mig själv att en hel dag gått utan att jag ens ägnat dig en tanke. Det är ju fruktansvärt.
   Annat var det med din bror. När jag fick veta att han fanns där i magen så var det som om någon ryckte bort en matta under mina fötter och jag föll rakt in i ett bottenlöst hav av oro och tvivel och glädje och pirr. Men då var jag bara Kalle och skulle plötsligt bli en pappa. Nu är jag en pappa som ska bli en pappa. Igen. Jag vet vad som väntar liksom. Med din bror var det ett helt mysterium. En ny värld. Ett steg från något jag såg som ett friare liv till något jag kanske trodde skulle bli lite mindre fritt.
   På sätt och vis var det ju så. Men nu vet jag ju att livet även blev rikare. Häftigare. Värdefullt. Så den lilla frihet som om möjligt begränsades var ju en bara piss i nilen i jämnförelse med det som öppnades. Det jag fick. Din bror.
   Så att du inte får lika mycket tid i mina tankar, lille vän, är kanske inte så konstigt.

Men häromkvällen fick jag en aha-uppevelse. Jag låg vaken bakom din mamma som sov och kramade henne med en hand på magen. På dig. Jag var upprymd av idéer och tankar och kunde inte finna ron att somna själv. Så jag låg där. Vaken. Din bror sov. Din mor sov. Du sov… inte. Du började plötsligt sparka som en tok därinne, rakt på min hand. Och där var vi. Du och jag. Ensamma i det mörka rummet. Vi låg så och kommunicerade en lång stund innan jag somnade ifrån dig. Men jag hörde dig och förstod att du var förbannad.

Så.

Förlåt.


_____________________________________________________
Läs även andra bloggares åsikter om ursäkt, barn, tvåan, graviditet

Semestern är slut. En vardag tar vid. Dagis börjar.  Allan vaknar och stiger upp. Vill absolut inte gå till dagis. Inte en jävla chans i helvetet att jag går dit – det var det han menade men han sa bara; Nej. Inte dagis, sa han men det var ju inte så mycket att orda om. Jag visste ju att hur problematiskt det än skulle bli att få på honom kläderna, hur många utbrott som än skulle rasa ner över mig, hur många stopp han än skulle göra på vägen dit och säga ”Jag ska bara…” och ”Oj, titta…” och ”Jag tänkte…” och i någon mycket väl planerad disträhet gå ner och upp för trappan bara en gång till eller dröja sig kvar vid travhästen i fönstret på spelbutiken och gnägga lite för länge för att jag ska tro att det faktiskt roar honom eller vilja slå koden till porten fel fem gånger och varje gång fnissa förnöjt och sedan be om ett nytt försök och hur mycket han än kommer klänga sig fast i mitt ben och skrika och gråta när jag ska gå som om jag lämnade honom rätt i käftarna på hungriga lejon så vet jag att han efter bara några minuter bland lejonen kommer tycka att det är kul och hänga där och kanske till och med älska det – alla vänner, den sköna personalen – och när jag sedan hämtar honom kommer han självklart att fixa och trixa och gråta och bråka och skrika hela vägen hem igen.
   Så jag låter hans klagosång gå förbi och brer honom en messörsmacka och häller upp lite juice. Vi kryper upp i soffan och kollar Bollibompa. Tar det lugnt. Stundvis glömmer han dagisstarten och njuter av sin goda macka.
   Jag för min del är trött som ett as. Klockan är strax över sju och jag bara tuggar mekaniskt i mig frukosten. Ser spöket Laban, Olly Ubåt och alla de andra passera på teven. Väntar - för snart är det min tur att sova en timme till. Samla kraft till dagisbråket, –  kampen att få honom dit och de plågsamma sekunder när man lämnar honom där – sen ut till kontoret och skriva. Skriva för glatta livet tills fingrarna blöder för det är så mycket som samlats i huvudet under denna långa semester. Jag känner hur jag nästan exploderar av kreativitet och lust och hur hela hösten lyser som en enda stor härlig framgång. Jag ler och snart blir det min tur att slockna. Vi byter av och jag kryper ner. Jag somnar snabbt.

08.45 väcks jag. Jag väcks inte med ett; ”God morgon, älskling”, eller en kyss på kinden eller ens av att Allan kittlar mig under foten eller kanske skrattandes drar täcket av mig. Nej. Jag väcks av; Kalle, vakna. Han är helt prickig!

Tjena vattkoppor - vilken komisk timing! Adjö dagisstart. Men en blogg blev det i alla fall. Det var ju på tiden.


____________________________________________________________________
Läs även andra bloggares åsikter om dagis, dagisstart, barn, semesterslut, vattkoppor

Så där satt vi runt en uppäten middag och smackade belåtet. Allan iklädd en randig morgonrock. Jag på sofflocket. Lisa med ett glas citronvatten framför sig. Inte för att det spelar någon roll - men så var det i alla fall. Vi började tala om det lustiga i att man ofta pratar engelska över ens barns huvud om man inte vill att dom ska förstå. Och att man vid det här laget måste ha använt de engelska orden för glass och godis så många gånger att de borde vara avslöjade för länge sen. Barn är ju inte dumma har vi fått erfara. De vet så mycket mer än vi kan ana.
    Vi tänker att det finns ju bara ett sätt att få reda på huruvida vårt kodspråk håller måttet eller inte. Vi frågar helt enkelt; ”Allan, Vet du vad en icecream är?”
   Allan ser på mig en kort stund och jag ser att han tänker. Sen säger han; ”Det är pappas tröja” Så säger han men han låter inte alls övertygad och söker nickande sin mors blick för bekräftelse. Hon nickar tillbaka och ler sen mot mig. Vi förstår att glasskoden är intakt. It’s a go green for icecream. Jag tar ett djupt andetag och ger mig direkt på eldprovet: ”Vet du vad Candy är då?” frågar jag. Allan ler stort och hugger direkt denna gång helt utan tvekan. ”Ha ha ha”, skrattar han som om han just kommit på mig att ställa en billig kuggfråga. Sen vänder han sig direkt mot Lisa och förklarar; ”Candy, det är ju pappas kompis!”

(Oj, vad jag känner att denna lila anektod inte alls komer till sin rätt i skriven text. Förstår man ens vad som är så fruktansvärt kul?)


________________________________________________________
Läs även andra bloggares åsikter om candy, icecream, barn, kodspråk

Sommar och semester. Blå himmel och hav. Högt gräs och skog. Barfotaben.
Jag stod naken på alla fyra i stugans vardagsrum och sköt upp min bakdel likt ett barn som vill bli torkad. Bakom mig stod min flickvän och min son. Min flickvän lite road, min son ärligt nyfiken. Min flickvän med en pincett, min son med viljan att hjälpa till och i min röv ett litet svart kryp med stor aptit. En fästing hade valt ett minst sagt genant ställe att bita sig fast i.
Mina skinkor särades ytterligare och pincettens kalla stål kändes mot huden. Jag bet ihop och hon nöp till och drog. Några hårstrån följde med. Jag stod kvar med tårfyllda ögon och väntade på domen. Allan nynnande på elefantmarschen från Djungelboken och min flickvän säger; ”Nä, huvudet är nog kvar. Jag hämtar en nål”
   Jag undrar om Allan någonsin kommer kunna ta sin far på allvar igen.



___________________________________________________________
Läs även andra bloggares åsikter om barn, fästingar, genanta ställen, landet

Så där satt vi i bilen. Svärfar bakom ratten. Bredvid honom värdens största väska – med bälte. I baksätet vår lilla familj. Allan i bilstol, jag i mitten, Lisa och magen bakom svärfar. Bagageutrymmet packat till bristningsgränsen. Och värmen. Denna olidliga värme. Bara så ni förstår under vilka förutsättningar vi gav oss iväg.
Vi skulle resa i knappa två timmar från Göteborg till Lysekil. Allan började protestera redan när vi backade ut från parkeringsplatsen. Han gillar inte att sitta fastspänd. Och jag förstår honom; i en sån där bilbarnstol sitter man ju fastspänd som inför en rymdfärd. Tryckt mot stolsryggen som med sina sidoskydd skymmer honom från att kunna se ut genom fönstret. Typ. Så jag lossar lite på bältet så han kan luta sig fram. Ger honom mitt förtroende. Omedelbart börjar han krångla sig loss och jag får spänna igen. Ja, ja, det är väl så bara. Vi laddar med underhållning. Sjunger och stojar och leker och busar. Har riktigt skoj faktiskt. Och vi kör på – sakta genom stillastående köer och kråksången och så släpper det och krokodilsången och sen fram med lite godis och vipp-på-rumpan-affär. Jag är i högform och Allan har uppenbarligen glömt att han är fjättrad. Jag spexar, han tittar – jag börjar trolla och efter ett tag – när vi åkt nästan hela vägen och börjar närma oss färjan som ska ta oss över Gullmarsfjorden ytttrar han den dräpande kommentaren;

Mamma, kan inte du trolla bort pappa.

Så sa han. Och gav mig en trött blick innan han suckade och såg bort. Jag satt tyst resten av resan.


__________________________________________________________________
Läs även andra bloggares åsikter om barn, bilresor, barnstol, göteborg, lysekil, trolleri

Sitter på ett tåg. Ensam. Eller det är ju fel förstås. Här är fullt av folk. Bland annat sitter en pappa med sin son precis bakom. Pappan läser högt ur en Muminbok – jag vet inte vilken för Allan är lite för ung för Mumin och jag har inte läst dom där böckerna på över tjugo år - när jag själv var barn. Men efter denna resa som ska pågå i drygt fem timmar har jag kanske nött in dom för pappan läser väldigt högt. Högt och artikulerande. Där finns någon slags melodi i hans berättande fast den känns helt fel. Som om han sjunger falskt liksom. Jag misstänker att han tror att han är en hejare på sagoläsning. Jag håller inte med. Fast vem är jag att tycka sånt. Hans son lyssnar ju och följer. Kanske är det bara jag.
Jag försöker koncentrera mig på något annat. På Carl Johan Vallgren som läser ur sin bok ”Kunzelmann & Kunzelmann”. Han läser bättre än pappan men dessvärre inte högre. Så samtidigt som jag försöker höra till min saga; sagan om Joakim vars far just dött och ett förväntat arv skulle kunna rädda upp allt så tränger sig Mumintrollet, Stinky och Snusmumriken in genom mina lurar. Dom går inte att stänga ute. Så ”Kunzelmann & Kunzelmann” får vänta. Sagan om Mumin kan inte vara så lång. Gud, pappan pratar till sitt barn på ett sätt som gör mig helt allergisk.

Koppla bort. Börja om. Jag sitter på ett tåg. Utan Allan. Han väntar på perrongen i Göteborg med sin mor. Jag har alltså fem timmar framför mig under vilka jag inte kan göra annat än att skriva, läsa, lyssna eller tänka. Och lösa sudoku. Och lägga patiens. Jag älskar att åka tåg på det här viset. Och nu. Det sätter igång något i mig – något som säkerligen skapas av mitt eget romantiserande kring tågresor. Att vara på väg till något nytt. Att något är på gång liksom.
Jag har med mig en termos med kaffe. Detta är detta de sista fem timmarna innan semestern. De sista fem timmarna då jag kan låta mig omslutas av mig själv och skita i allt annat. I samma stund som jag kliver av detta tåg är jag pappa igen. Pappa i ett litet hus i skogen. Pappa till ett barn som inte går på dagis. Älskling till en gravid kvinna. När jag stiger av det här tåget har jag semester och då är det slut på lugnet. Men fan, vad jag längtar efter den där fantastiska, underbara, älskade lilla skitungen och min kvinna – åh, denna kvinna och krabaten som sparkar och bråkar i hennes mage.

På återseende.
Kalle


___________________________________________________
Läs även andra bloggares åsikter om tåg, mumin, semester, barn

05.58. Kalle ligger i sin säng. Han har somnat över sin bok och lampan är fortfarande tänd. Vid hans sida ligger ingen. Barnsängen är tom. Hans familj har åkt i förväg till västkusten och liksom smygstartat semestern. Kalle befinner sig alltså i en situation som sedan snart tre år tillbaka känts fjärr; han kan sova tills han vaknar. Där är ingen liten son som vill leka, eller äta, eller byta blöja eller någonting. Ingen flickvän som vill bli avbytt eller ens umgås. Där finns inget möte att gå på, ingen inspelning att åka till. Det finns inga åtaganden överhuvudtaget - förutom att sova och sedan vakna och varför inte somna om en stund till. Och med detta i tankarna hade Kalle utnyttjat torsdagen väl. Han hade arbetat flitigt fram till midnatt och sedan lämnat kontoret med sin kollega. Väl hemma hade han satt sig vid datorn och löst en soduko. Sen hade han satt på teven och bara stirrat på den med rätt hög volym. För känslan, och för att han visste att han inte skulle väcka nån. Vid tvåtiden hade han gått in i sovrummet, klätt av sig och krypigt ner. Han hade tagit med en kexchoklad i sängen som han åt samtidigt som han läste i ljuset från nattlampan. Han åt glupskt och det frasade och smulade men det gjorde inget för det var ingen som såg honom, ingen som skulle klaga på smulor eller ljud, ingen som skulle stå vid hans nattygsbord klockan 07.45 och storögt se på godispappret och säga; ”Pappa, jag vill ha choklad till frukost.”. Inget av detta kunde hända. Kalle var ensam i några dagar och spelreglerna hade ändrats.
   Trots att han längtat efter dessa dagar hade han natten innan legat oförklarligt vaken och saknat de små snarkningar som annars fyllde sovrummet. Det hade varit omöjligt att sova. Det hade stört honom oerhört – att han nu hade chansen och då funkade det inte. Men det var natten då han ville sova för då skulle han upp till ett möte klockan åtta. Då var somnlösheten ett problem. Nu var det inte det för nu ville han ju läsa för han kunde sova länge följande morgon. Ta igen förlorad nattsömn. Ta igen förlorad nattsömn från snart tre år tillbaka.
   Han vände blad i boken och tog den sista tuggan av chokladen. Han la det rutiga pappret fullt synligt på nattygsbordet och borstade bort smulorna mot den sida av sängen där det vanligtvis ligger en sambo. Sen bullade han till kudden, la sig till rätta på sidan och förflyttade sig till ett mytomspunnet asiatiskt land där samurajer och krigsherrar stred om makt och rikedom och framför allt om heder. Alltid denna högfärdiga, idiotiska heder. Sista gången Kalle kastade en blick mot klockan var hon tjugo minuter över fyra. Det gör inget, tänkte han och log, vad skulle kunna väcka mig?

Roger stjälper i sig det sista av kaffet och slänger sedan pappmuggen i en van gest över sin håriga axel. Gatan är fullständigt öde. Fåglarna kvittrar morgonpiggt och enträget. Det är redan varmt ute och hans stora kroppshydda gör honom svettig. Han torkar lite svett från pannan med en skitig trasa innan han sätter på sig skyddsglasögonen och tar klivet ner i gropen. Det är fredag och en hård men rättvis arbetsvecka närmar sig sitt slut. Men än är det åtta timmar kvar. Han ser på klockan. 05.59. Perfekt. Ett riktigt arbete börjar i arla morgonstund. Allt annat är sovmorgon och fjollerier. Han greppar tag i tryckluftsborren och kopplar den i ett stadigt och vant grepp. Han riktar in den och i samma sekund som klockan slår över till 06.00 startar han den extremt högljudda maskinen och fåglarna flyger skrämt iväg.


_______________________________________________________________
Läs även andra bloggares åsikter om sovmornar, byggarbetare, tryckluftsborrar
intressant.se

Midsommar. Vi var tre par varav två av kvinnorna i gruppen ammade och den tredje var gravid. Med oss fanns fem barn. Vi var på landet. Jag drack en snaps som jag bet av i tre. Vi la oss innan midnatt. Ingenting var som vanligt. Ingenting är som vanligt längre. Nej, allting är så mycket bättre. Det är extraordinärt.
   Vi firade själva högtiden på hembygdsföreningen. Vi trodde det skulle börja dansas runt stången klockan tre och gick dit till dess men vi hade misstolkat allt – man skulle börja klä stången då. Och ha med sig blommor. Vi hade inga blommor men hembygdsfolket blev ändå överlyckliga över att se att någon under sjuttio år dök upp. "Hej hej", kraxade dom och kom vankades mot oss med öppna, darriga armar. En tant frågade med sävlig dialekt om vi bundit en stång förut och det sa oroligt att vi faktiskt att vi hade det. Hon sa att hon själv bundit stång i över fyrtio år och hon skulle minsann visa oss några knep. Vi var självklart oerhört tacksamma. En gubbe lutade sig över de tre av våra fem barn som tog sig runt på egna ben och sa att om de små flickorna gick runt huset så kunde dom gå in och se hur man bodde i ett soldattorp för hundra år sedan. De små flickorna, min son inkluderad, sprang med små glädjehopp över gräsmattan och in i torpet och kastade en snabb blick på den öppna spisen och en på det över tvåhundra år gamla bordet och en på den hemvävda väggbonaden. Sen skrek dom till i ett falsk skratt och sprang rakt ut igen, nära att välta gubben i hallen. Jag tror inte dom riktigt förstått vad gubben lockat med och jag tror inte gubben förstått vad som roar barn för han hade nöjt linkat efter de små, gnidandes sina händer, redo att berätta för lystra öron och nyfikna ögon hur en soldattorpare gjorde eld förra seklet.  Jag stötte upp gubben igen innan han föll och gav honom en menande blick som sa något som skulle tolkas som; vi gör ett nytt försök om tjugo år, kompis. Tanten haffade oss vid utgången och såg nervöst på de tre barnen som i någon slags övertrötthet blandad med ett sockerrus utöver det vanliga bara sprang runt runt och skrattade och skrek. ”Ja, ha ha, vad heter di små flickorne”, undrade hon och baddade oroligt sin fuktiga panna med en spetsdekorerad näsduk. ”Noomi, Paloma och Allan”, sa jag och log vänligt för jag var verkligen vänligt inställd till tanten. Till en början.
   Vi hade med en skjorta till Allan men då alla andra barnen ju var tjejer och skulle ha små fina klänningar så blev han fly förbannad att han inte fick vara lika fin. Jag förstår honom. Jag känner likadant ibland - bara det att jag skulle aldrig våga dyka upp på en fest i en klänning hur fin den än är för jag är indoktrinerad. Han är inte det än så vi gav honom tveklöst vår välsignelse och lånade en blåsa. En blå med små blommor på. Jag förklarade detta för tanten och hon började nervöst berätta om en film hon just sett på teve om en pojke som ville ha flickkläder i skolan och hur det var problematiskt men sån var han bara och det var lite jobbigt för pojkens föräldrar att acceptera men tillslut gjorde dom ju det ändå och nu var dom ju på sätt och vis lyckliga, trots allt. Jag kände att jag inte orkade prata mer med tanten och gick bort för att klä stången istället. Pest eller kolera.
   Det började bra. En väninna till mig tog på sig att binda en av de två kransarna och jag hjälpte henne helhjärtad. Det kändes som om vi gjorde en god insats. Drog vårt strå till stacken liksom. Var del av en uråldrig tradition. Och vi har bundit stång tillsammans förr, jag och Anna, så vi visste vad vi sysslade men. Ändå kom hon smygande, tanten. Försiktigt kom hon bort till oss och gav små tips;”Jag bruker binde så di inte syns någre skälkar. Och så en stor röd blomme var femtonde centimeter ungefär. Men ni gör som ni vill. Di ble jättefint di där ni gör också”. Jag nickade och log. Det kom någon gliring och att vi hade för mycket snöre också och vi borde använda mera hundkex – allt inlindat i fina ord. ”Men man kan justera efteråt”, sa hon vänligt. Och det fick vi göra också. Fick bakläxa. Och sen kände jag att min insats i hembygdsföreningens midsommarfirande var väl utförd och att jag nu kunde sätta mig ner med gott samvete och dricka en kopp kaffe och se på när min transvestit till son och hans två bästa vänner skrämde slag på en hel socken.
   En gubbe värmde upp en ostämd fiol. Stämningen var hög. Tanten sprang runt och såg till att allt gick enligt hennes planer. Jag drack mitt kaffe och väntade på att dansen skulle börja. Det var ju därför vi var där. För att barnen skulle få dansa och uppleva en riktig svenskt tradition Plötsligt drog fiolen igång en svajig version av små grodorna. En samling av de yngre äldre männen lyfte högtidligt upp stången och började föra den runt den lilla gräsplanen. Tre varv. Andaktigt. Tillslut tog sig gruppen in mot mitten och lyckades med viss möda pricka ett litet hål i marken och i något ögonblick trodde jag att de skulle tappa greppet och få stången över sig men ingen annan reagerade så det kanske bara var jag. Nu stod den där. Och vi samlades alla runt den och började dansa. Nu var det igång. Nu hände det. Allan i fullständig extas. Små grodorna, små grodorna. Och sen grisarna. Så långt är jag med. Men sen kom små hästarna. Bara så där och från ingenstans - helt utan förvarning. Ja ja, tänkte jag och gnäggade så salivet sprutade. Gnägg gnägg gnägg gnägg. Och sen små kossorna. Och små hönorna. Och små fåren. Det var som om det aldrig ville ta slut. Det hade liksom hakat upp sig. Men Allan hade ju skitkul så det var bara att hoppa med. Hopp hopp hopp. Båd öron och svans. Till slut fanns det inte längre några små djur kvar att sjunga om.
   Då kom en grupp visor från förra seklet jag aldrig hört. Tanten rusade i ilfart till musikanterna mellan varje bit och dividerade och dominerade. Allt stannade upp hela tiden och det blev segt för våra små men tanten visste hur hon ville ha det. Hon hade gjort det fyrtio gånger tidigare. Hon var måhända lite desillusionerad. Det var inte som förr liksom. Barnen sjöng inte med i det avancerade texterna. De orkade inte dansa i trettio verser. Pojkarna bar klänningar. Papporna hade röda solglasögon och var orakade och hade barn med konstiga namn i märkliga sjalar på magarna. Hennes världsbild var ruckad. Hon drog igång "Räven raskar över isen" med en hysterisk entusiasm. Efter varje vers pekade hon på någon i ringen som skulle bestämma vems visa vi skulle sjunga. Hennes blick var galen och hennes finger riktat som en pistol så det var bara att öppna munnen; Bagarens visa ! Och efter att ha gått igenom kvinnornas, männens, pojkarnas, flickornas, skrattolles, grinolles, bagarens, fiskarens, gubbarnas, gummornas, bondens och fan och hans mosters visa blev det en paus. ”Och nu då?”; frågade hon i tystnaden som uppstått och jag antog att hon äntligen sökte en ny sång. ”Så göra vi”, sa jag som om jag kommit på nåt bra men effekten var motsatt. Jag hade klivit in i hennes territorium för det var inte dags för ”så göra vi” än. Det fanns en klar ordning, en fyrtio år gammal struktur som växt in i henne, som blivit ett med henne, som tagit över henne. En besatthet kring den perfekta midsommaren. Hon sa åt mig i en ton som nästan var hånande att vi ju inte var klara med ”Räven Raskar” än. Och så drog gnetolles visa igång och jag tog min utmattade, klänningsbeklädda son i handen och lämnade ledet.
   Vi åkte hem och satte oss i gräset och barnen plaskade i en upplåstbar pool och sjön nedanför var stilla och spegelblank och det var ett uppehåll i regnandet och solen var fin mot mig. Jag tänkte att man ska nog inte klaga.


__________________________________________________________________________________________
Läs även andra bloggares åsikter om midsommar, små grodorna, räven raskar, midsommarstång, barn, ringdans
intressant.se

Det finns saker som gör mig så förbannad. Respektlöshet, egoism, krig, mord och orättvisor är några av dem men värst av allt - det som kan få mig helt skogstokig av raseri – är cyklisterna på Götgatsbacken. Jag blir så förbannad. Att bestiga denna gågata är ju som att spela rysk roulette. Värst är budcyklisterna som kör som fullkomliga idioter, frenetiskt plingandes på sina små ringklockor. Jag har varit nära döden ett par gånger. De har varit en hårsmån från att köra in i vår barnvagn när min son var liten och nu när han är stor och går för egen maskin fasar jag för vad som skulle kunna hända. Han har liksom inte alltid ögonen med sig utan kan plötsligt springa ut i gatan för att dra en dans utanför Bauer och den höga musiken eller något annat. Jag kan egentligen inte klandra cykelbuden. Jag vet att de har en otrolig press på sig att hinna leverera så många paket som möjligt för provisionen och överlevnaden. Men det måste ju ha skett olyckor? Kan inget hejda dem?
   Och för en tid sedan var olyckan så närstående att mitt hjärta var långt uppe i halsgropen och innan jag hann hämta mig fick jag en lång harang av; ”Se dig för din jävla söndagsseglare!” efter mig. Jag kände hur gnälltanten tog form och gick fly förbannad hem och skrev ett mail. Jag skrev ett mail till stockholmsstad och frågade vad för slags regler som gällde på en gågata. Så fick jag ett svar i form av ett brev på posten i vilket jag fick allting förklarat för mig.
   På en gågata får cyklar enbart framföras i en hastighet som motsvarar en fotgängares. Alltså en promenadfart. Underförstått; led cykeln eller ha väldigt god balans. Denna regel gäller även om en bil skulle behöva köra på en gågata vilket är tillåtet i form av varutransporter och de undantag som finns för boende i området.
   Nu visste jag något. Jag satt på ett svar. Och det var ju inte värt ett skit. Götgatsbacken är fortfarande en dödsfälla och jag kan inte göra något åt det. Jag vet nu om att i stort sett alla som cyklar på där bryter mot lagen men dom verkar inte själva veta det. Eller så skiter dom i det. Och dom passerar alldeles för fort för att jag ska kunna tillrättavisa. Jag hinner inte ens påkalla uppmärksamhet innan dom är utom hörhåll. Och om jag inte flyttar på mig blir jag påkörd. Om jag inte håller i Allan blir han påkörd. Det är ju så frustrerande alltsammans.
   Så jag har varit på Clas Olsson och köpt ett järnrör. Jo, men ett som passar in perfekt emellan ekrarna i hjulet och får det hela att stanna upp lite. Så man i lugn och ro kan sätta sig ner på knä och informera lite om att alla inklusive dig själv mår bättre om du stressar ner lite. Tar det lite lugnt och leder cykeln. För om man kör så fort som du gör då får man ju magsår tillslut. Eller så kör du på någon. Och det är inget bra. Inget paket som du forslar i ilfart mellan två häftiga kontor är värt det. Så bråttom är det aldrig även om någon chef eller kund påstår det.


_______________________________________________________________________
Läs även andra bloggares åsikter om Götgatsbacken, cyklister, cykelbud, olyckor, gågator
intressant.se

Det helvita arket på skärmen garvar åt mig. Fast inte nu lägre för nu har jag ju lyckats banka dit dessa bokstäver, dessa ord, denna mening rakt i nyllet på dig. Nu har du det inte så jävla roligt längre, ditt ark.


_______________________________________________
Läs även andra bloggares åsikter om ingenting, skrivkramp